Filippa Millenberg: Offentliga aktörer och folkbildningen delar ofta målgrupper, men inte alltid perspektiv. En pågående studie av Filippa Millenberg lyfter både potentialen i samarbeten och riskerna med att styras av andras behov. Det kräver en balans där folkbildningens värden inte går förlorade.
TEXT: Ulrika Borg FOTO: David Lagerlöf
Filippa Millenberg är forskare och folkbildare. Hon disputerade vid Linköpings universitet, där hon studerat folkhögskollärares pedagogiska arbete, samt vad som utmärker folkhögskolan och folkbildningen som sammanhang där människor kan lära och mötas.
Nu arbetar hon med en studie på uppdrag av Bildningsförbundet Östergötland som handlar om på vilket sätt folkbildningen skulle kunna samverka med nationella, regionala och kommunala aktörer.
Du har en gedigen bakgrund inom folkbildning. Hur kom du i kontakt med folkbildningen första gången?
– Jag blev tidigt ”folkbildningsmarinerad” genom att min mamma jobbade som lärare på en folkhögskola. Redan i skolan utmanade hon mig i att vara nyfiken på att förstå och inte bara lösa uppgifterna eller göra läxorna. Det var hon som väckte min nyfikenhet och mitt bildningsintresse.
– Under min skolgång observerade jag och tänkte mycket på vad som hände i skolan, ”varför gjorde läraren det” och ”varför sa läraren så”. Jag var helt enkelt nyfiken på vad som låg bakom det som hände i skolan och i klassrummet.
Vad var det som var mest fascinerande med folkbildningen?
– Jag blev fascinerad av mötet med alla de olika människor som ryms inom folkbildningen – till exempel pensionärer, människor som levt med missbruk och är på väg vidare i livet, unga med funktionsvariationer – och att få ta del av deras livsberättelser i relation till kunskap och lärande. Likaså studiecirkelverksamheten som handlar om vad vi vill lära av varandra gemensamt. Det erfarenhetsutbytet och intresselärandet var intressant att upptäcka. Formen och miljön för lärande och bildningssammanhang kom i kontrast med min egen skolgång.
Vad är bakgrunden till att ni startade den här studien om samverkan mellan folkhögskolor, studieförbund och offentliga aktörer?
– Det är ett forskningssamarbete med Bildningsförbundet Östergötland som har vuxit fram över tid. De vill ta reda på vilka möjligheter till samarbete som finns mellan folkbildningen och nationella, regionala och lokala aktörer, eftersom man ibland arbetar med samma målgrupper. Bildningsförbundet ville se om ett närmare utbyte kan skapa mervärde för både verksamheterna och deltagarna. Redan i dag finns samarbete med Arbetsförmedlingen, men det kan även gälla kommunala förvaltningar och regionens hälso- och sjukvård.
Vilka kompetenser kan folkbildningen bidra med i sammanhanget?
– Folkbildningen är bra på att samla flera målgrupper, vilket andra aktörer inte är. Den är också väldigt initiativrik och bra på att komma på nya idéer – det är en del av friheten. När andra aktörer märker att de har utmaningar i att inte riktigt nå fram har folkbildningen potential att bidra eftersom den får olika världar att mötas.
– När frågor som etablering och kompetensförsörjning diskuteras används ofta ett politiskt och administrativt språk som är vanligt hos offentliga aktörer. Folkbildningen har ett annat språkbruk och en annan tradition. Här finns ett spänningsfält som är intressant, och det kan uppstå krockar. Frågan är om folkbildningen enbart ska vara lösningsorienterad i relation till andra aktörers behov. En del av folkbildningens särart är att verksamheten inte styr eller dikterar villkoren för sitt arbete på samma sätt som många andra aktörer gör. Verksamheten vilar i stället på bildningsidéer som är väl förankrade.
Hur ser balansen ut mellan offentliga aktörers behov och folkbildningens egen roll?
– En central del av studien handlar om vilka behov lokala och regionala aktörer uttrycker när det gäller vuxnas lärande och kompetensutveckling. En annan fråga är hur folkbildningen själv beskriver sina styrkor, som pedagogisk kompetens och idéburna värden. I mötet mellan dessa perspektiv väcks frågan om samarbete – hur kan folkbildningen möta behoven, och vad ser andra aktörer som möjligt i ett sådant utbyte? Det leder vidare till en avvägning kring vad folkbildningen kan och bör göra utifrån sina grundläggande värden. Om externa aktörer i för hög grad börjar styra innehållet finns en risk att folkbildningens särart urholkas.
Vilka grupper kan komma i fråga för samverkan?
– I flera institutioner finns en frustration kring den grupp som ibland kallas ”hemmasittare”, unga mellan 16 och 20 år som varken studerar eller arbetar. När kommuner försöker ta ansvar för dem ser de bristerna, men upplever samtidigt att handlingsutrymmet är begränsat eftersom systemen är komplexa. Många av de intervjuade menar att problemet främst ligger i systemen, som skolan, snarare än hos ungdomarna. Strukturerna är ofta för rigida för att möta deras livssituation.
– Det finns också en bild av att människor hamnar i kläm när olika aktörer arbetar i sina egna ”stuprör”. När Peter Frejhagen, kanslichef på Bildningsförbundet Östergötland, talar om folkbildningen som en ”hängränna” syftar han på dess roll som en länk mellan dessa stuprör. Här blir folkbildningens idétradition viktig, med ett mer holistiskt synsätt där individen inte reduceras till ett objekt.
Vad ser du för hinder?
– En central fråga är om folkbildningens särart kan bevaras i samarbeten. Den vill vara en aktiv samhällsaktör men verkar i ett spänningsfält mellan olika uppdrag. Statsbidragen ska till exempel bidra till att utjämna utbildningsklyftor, samtidigt som regionala behov av arbetskraft kan styra i en annan riktning. Då finns en risk att folkbildningen reduceras till en utförare åt andra. Men dess uppdrag är bredare än enbart kompetensförsörjning Olika aktörer ser också frågorna ur skilda perspektiv eller ”glasögon”. Folkbildningens bildningsideal och idégrund har vuxit fram över lång tid, medan länsstyrelser och andra statliga aktörer utgår från uppdrag och regelverk. Det innebär både olika handlingsutrymmen och olika syn på människan i relation till utbildning, arbete och samhällsutveckling – något som behöver vägas in i utredningen.
– Folkbildningens frihet är inte självklar – den kan begränsas politiskt eller förskjutas mot en mer marknadsstyrd roll. Samtidigt är den föränderlig och kan snabbt möta nya behov. Det finns många intressanta spänningsfält under ytan.
