Folkbildningen – fjärran från ”fri och oberoende”

Lars Trägårdh är professor i historia med en mängd publikationer bakom sig. Han har bland annat forskat om det svenska samhällskontraktet och den nordiska modellen, välfärdens historiska rötter, individens ställning och rättigheter och samhällets roll för välfärd och demokrati. På senare år har han lett ett större forskningsprojekt som rör social tillit, trygghet och oro i Sverige. Men mest aktuell är han som ordförande i den omdebatterade kommittén En svensk kulturkanon.

Du har studerat tilliten mellan människor i Sverige under flera år. Hur står det till med den svenska tilliten?
– De nordiska länderna utmärker sig i ett globalt perspektiv. Vi har tillit till varandra, inte främst till familjen, klanen eller till den etniska gruppen.  Det handlar mer om medborgarnas relation till de gemensamma institutionerna som ger en bas för individuell frihet. Vi har kunnat leva fritt i ett demokratiskt samhälle och vi har varit förskonade från krig. 

I somras fick de in nya data till tillitsprojektet som just nu håller på att analyseras. Enligt Lars Trägårdh är Sverige splittrat och det finns två tendenser som utmärker sig.

– De goda nyheterna är att vi på en generell nivå har en väldigt hög tillit till andra människor. De mindre goda nyheterna är att det finns en stor splittring i Sverige när det gäller trygghet och tillit och resultaten visar på stora regionala skillnader, även ned på stadsdelsnivå.

– Jag befinner mig nu på Södermalm där vi har skyhöga tillitssiffror på 75 procent. Om jag tar cykeln ned till Rågsved på 40 minuter, då har jag också cyklat 40 punkter ned i tillit, från 75 till 35 procent. Det finns liknande skillnader inom mellanstora städer som till exempel Helsingborg och Norrköping och på andra håll i Sverige.

Vilka är orsakerna till att Sverige är så splittrat?
– Det beror främst på kriminalitet, fattigdom, andelen utrikesfödda och arbetslöshet i vissa områden, kombinerat med växande fusk och bedrägerier inom välfärden. Vi har icke-korrupta offentliga institutioner som levererar men det bygger också på att vi har pålitliga arbetare som inte genomför bedrägerier. Och här finns det en hel del larmsignaler just nu. Om vi inte får styr på kriminaliteten kan den undergräva den höga generella tilliten som utmärker Sverige.

Den fostrande uppgift som folkbildningen tog sig an när folkrörelserna bildades i slutet av 1800-talet är något som Lars Trägårdh lyfter fram som en ny möjlighet för folkbildningen. 

– Vi kanske behöver ett nytt projekt som sätter fokus på hur vi fostrar ansvarstagande pålitliga medborgare som förstår kopplingarna mellan tillit, skötsamhet, demokrati och engagemang. Detta var a och o inom folkbildningsrörelsen när den startade.

Lars Trägårdh berättar att mycket av det som startades av folkrörelserna och folkbildningen i mitten av 1800-talet var idén om att vanligt folk skulle ges möjligheter att bilda sig, göra klassresor och att man samtidigt skulle undvika att ett trasproletariat växte fram. Det skedde samtidigt som Sverige påbörjade den otroliga tillväxtresan mellan 1870 – 1970, något som skapade ett högre välstånd men också sociala och politiska spänningar. Folkrörelsetraditionen var både en kamp för demokrati och för delaktighet i bildningsprojektet.

I dag har folkbildningen inte alls samma roll, vad var det som hände?
– I och med folkskolans nedläggning i början av 1960-talet och införandet av grundskolan lades mycket av det tidigare bildningsuppdraget ned. Samtidigt skedde ett skifte i pedagogiken. De böcker som hade använts inom folkskolan uppfattades som gammaldags och nationalistiska. Det skapade ett slags tomrum som också märktes inom folkbildningen.

– Folkbildningen var från början egenfinansierad, självorganiserad och oppositionell mot staten eftersom Sverige inte var demokratiskt när de första folkbildningsorganisationerna bildades. När demokratin sedan infördes och Socialdemokraterna inledde sitt långa regeringsinnehav började staten också stödja folkbildningen. Det fanns ett demokratiskt intresse i att stödja den här formen av rörelser. Något som var kortsiktigt positivt i termer av det ekonomiska stödet, men som på längre sikt la en grogrund för framtida dilemman.

Lars Trägårdh säger att folkbildningsorganisationerna med tiden blev beroende av de statliga stöden och att stöden ofta var villkorade och kunde ta formen av projektbidrag för att främja till exempel integration och jämställdhet. Därmed kom initiativen mer från staten och kommunerna än från folkbildningsorganisationerna själva. Med pengarna kom med tiden alltmer styrning. Folkbildningen kom, likt idrottsrörelsen och ”kulturen”, att stundtals framstå som statens underleverantör utifrån politiska direktiv.

– Folkbildning är fortfarande en viktig komponent i Sverige men den har blivit oerhört bidragsberoende. Vi är väldigt fjärran från folkbildningens ledord ”fri och frivillig”.

Hur tycker du att folkbildningen ska agera framöver?
– Man måste komma ifrån det totala beroendet av skattemedel. Friheten ligger i att ha en mer diversifierad form av inkomst. Nu blir man föremål för styrning och nedskärningar och det finns en djup ofrihet inbyggd i detta. Man måste sätta ett värde på det man gör och det är ingen given rättighet att få offentliga medel till sin verksamhet.

I december förra året presenterade regeringen den kommitté som ska ta fram en svensk kulturkanon och Lars Trägårdh utsågs till ordförande. Ledorden för kulturkanon är bildning, gemenskap och inkludering.

Kan du berätta lite om hur ni tar er an uppdraget?
– Med tanke på att Sverige är väldigt splittrat när det gäller tillit och trygghet blev dessa ledord naturliga. Samtidigt vill jag få med det bredare kulturbegreppet och där är samhället viktigt. Vi är fostrade i en politisk kultur, en rättskultur, en ekonomisk kultur och en religiös kultur som vi har gemensamt. Sverige har inte någon historia av slaveri eller livegendom, utan tilliten och förtroendet för de gemensamma institutionerna skapades redan under Axel Oxenstierna på 1600-talet.

– Även om vi också i Sverige haft tider av korruption, fick vi tidigt en offentlighetskultur med en lagstiftning om föreningsfrihet, tryckfrihet, pressfrihet tillsammans med 1809 års regeringsform, Justitieombudsmannen och så vidare. Vi fick tidigt en bred läskunnighet bland folket tack vare kyrkans husförhör och katekesen. Det är viktiga delar av vår kultur.

I direktiven till kommitténs arbete står det bland annat att ni ska skapa ett brett intresse för och dialog om innehållet genom utåtriktad verksamhet i hela landet. Kan kulturkanonprojektet vara en slags moderniserad form av studiecirkel i demokratins tjänst?
– Ja, jag pratar redan med grupper som är intresserade av detta. Vi kanske bör fundera på om det är dags för ett slags återvändande till de gamla idealen. Folkbildningen har historiskt sett spelat en väldigt viktig roll och vi borde försöka återuppliva den idén. En allians mellan skolan uppifrån och folkbildningssverige nedifrån. Denna allians har lett till magi historiskt sett, säger Lars Trägårdh.