Anna-Karin Lindblom: Folkbildningen har gått igenom en förändringsresa samtidigt som det statliga anslaget har dragits ned. Folkbildningsrådets generalsekreterare Anna-Karin Lindblom vill rusta folkbildningen inför framtiden och ser ett växande behov av fysiska mötesplatser där människor tränas i att hantera meningsskiljaktigheter och i att föra civiliserade samtal. Hon hoppas att politiker över hela linjen ska inse folkbildningens värde igen och att frågan blir mindre politiskt laddad.
TEXT: Ulrika Borg FOTO: David Lagerlöf
Anna-Karin Lindblom har 18 års erfarenhet från Regeringskansliet på olika departement. Mellan 2013 och 2016 var hon chef för enheten för ungdomspolitik och folkbildning. Hon har även varit chef för jämställdsenheten, direktör för Statens medieråd och har arbetat som särskild utredare i samband med inrättandet av Institutet för mänskliga rättigheter. I mitten av juni förra året tillträdde hon tjänsten som ny generalsekreterare för Folkbildningsrådet.
Tidningen #FOFO fick en intervju med Anna-Karin Lindblom om förändringsarbetet inom folkbildningen och hur hon ser på framtiden.
Du sa när du tillträdde som generalsekreterare att folkbildningen är ett blodomlopp för demokrati, bildning och kultur i samhället. Samtidigt har det statliga anslaget stramats åt. Kommer folkbildningen att kunna ta samma ansvar och roll för bildnings- och demokratiseringsuppdraget även i framtiden?
– Det hänger ihop med om folkbildningen kommer att ha stabila villkor, eftersom finansieringen är en förutsättning för folkbildningens grunduppdrag och möjlighet att nå hela landet. Det breda folkbildningsuppdraget kan annars komma att formas om till mer specifika insatser, och då riskerar vi att arbetet med punktinsatserna dominerar så att vi missar helheten och bredden i kärnuppdraget. Det kompensatoriska uppdraget, att nå dem som annars inte hade tagit del av bildning, utbildning och kulturliv, kommer då också att bli svårare att uppfylla. Redan nu ser vi att vissa verksamheter läggs ned, bland annat på mindre orter.
För ett par år sedan debatterades och kritiserades folkbildningen flitigt, inte minst bland politiska partier. Hur ser du på den politiska debatten i dag?
– Det är olyckligt att folkbildningen har blivit partipolitisk och att den har dragits in i ett slags kulturkrig. Det ligger mycket symbolpolitik i debatten, antingen är man för, emot eller tyst och det är obekvämt och kontraproduktivt för folkbildningen att vara i det klimatet. Då flyttas fokus från vad folkbildningen faktiskt gör och hur mycket den kan bidra med.
Samtidigt har samtalsklimatet generellt blivit hårdare, särskilt på sociala medier. Kan folkbildningen spela en roll i det sammanhanget?
– Absolut, folkbildningen är expert på dialog, samtal och det mänskliga mötet. De fysiska mötesplatserna kommer att behövas mer och mer eftersom vi är i en situation där vi får allt svårare att värdera information digitalt. Till skillnad från vad som kan vara fallet inom andra sektorer hanterar man inom folkbildningen meningsskiljaktigheter på ett civiliserat, ordnat och vänskapligt sätt. Det handlar om träning och förhållningssätt och att skapa möten och samtal som håller ihop samhället. I informationssamhället, där desinformation florerar, behöver deltagaren kunna värdera och aktivt ta ställning till information, inte bara ta emot den. Vi behöver också kunna föra meningsfulla samtal även med meningsmotståndare.
Har Folkbildningsrådet förändrat sina arbetssätt efter att Christer Nylanders utredning presenterades?
– Många av förslagen i utredningen arbetar vi redan med. Vi har ett eget demokrativillkor i våra statsbidragsvillkor och har förberett oss på det statliga demokrativillkor som ska föras in i folkbildningsförordningen. Vi har även arbetat mycket med att förbättra uppföljningen och redovisningen av statsbidraget. Vi möter upp med det vi kan och tycker är bra och rimligt. Vi ska också snart rapportera om hur vi kan redovisa studieförbundens samverkanspartners, vilket är ett förslag som lämnades av Folkbildningsutredningen.
– Vi har förändrat vår granskning och kontroll kontinuerligt under ett antal år och vi är i ett skede där vi tycker att vi har kommit långt. Nu har vi börjat bredda blicken och fundera på hur kan vi bidra till ännu mer samhällsnytta, inom vilka områden, och vilka nya samarbeten och finansieringskällor som kan finnas.
Tror du att regeringen kommer att gå på utredarens förslag om att Folkbildningsrådet ska fortsätta i samma form som i dag?
– Jag tror att det är mest rationellt. Det kanske inte görs i form av ett positivt ställningstagande utan snarare att man inte gör någon förändring i just den delen. Regeringen vill framför allt ha mer uppföljning, kontroll och i viss mån statlig styrning och där har en hel del redan gjorts. En ytterligare pusselbit kan vara en regelbunden extern utvärdering, vilket vi är positiva till. Men då gäller det att utvärderingsmyndigheterna är med på tåget och får uppdrag från regeringen, eller att man hittar en annan utvärderingslösning.
Hur ser du på framtiden och den roll som studieförbund och folkhögskolor kommer ha när villkoren för båda formerna har trätt i kraft?
– De nya villkoren för studieförbunden tillämpas redan nu och det har inneburit en stor förändring. Vi har regelbunden dialog med studieförbunden och ur vårt perspektiv fungerar det nya statsbidragssystemet väldigt bra. När det gäller folkhögskolorna har vi en pågående översyn av villkoren eftersom vi behöver tid för att kunna förhålla oss till deras verklighet och kunna utforma villkoren på ett bra sätt. Men jag är övertygad om att både studieförbund och folkhögskolor kommer att ha minst lika stor betydelse i framtiden som de har nu. Den stora frågan är hur staten kommer att förhålla sig till finansieringen.
Är du orolig för vad som kan komma att hända med folkbildningen i framtiden om Tidöpartierna även vinner nästa val?
– Jag är inte orolig, Folkbildningsrådet behöver förhålla sig rationellt till politiken och inse både vilka risker och möjligheter som finns. Än så länge känner jag mig trygg i att både riksdagen och regeringen kommer att se folkbildningens värde, att den blir mindre laddad och inte en del av kulturkriget. Jag tror och hoppas att folkbildningen ska uppfattas som en självständig och viktig samarbetspartner i samhällsbygget igen eftersom den verkligen behövs.
