Folkbildningen måste få provocera!

Johan Söderman har flera akademiska titlar. Han är professor i barn- och ungdomsvetenskap vid Göteborgs universitet och sedan mars i år även professor i pedagogik vid Högskolan i Halmstad. Därutöver är han docent i musikpedagogik vid Lunds universitet samt docent i pedagogik med inriktning mot vuxnas lärande vid Linköpings universitet. Han är även extern ledamot i Nationella rådet för folkbildningsforskning (Mimerrådet) vid Linköpings universitet.

Du har länge varit en stark röst inom folkbildningssverige. Vad är det i folkbildningen som engagerar dig mest?
– Det centrala är det fria och frivilliga, vilket utgör en grundbult i ett demokratiskt samhälle. Folkbildningen vilar på föreningsdemokratiska principer där deltagarna själva ges möjlighet till inflytande. Det fina med folkbildningen är just att varken politiker eller en professor i pedagogik ska kunna gå in och peta i den hursomhelst.

– Samhällskriser är oförutsägbara, vilket utvecklingen under det senaste decenniet tydligt visar. I kontrast till det formella utbildningssystemets tröghet har folkbildningen en kapacitet att snabbt generera nya lösningar och innovationer. Utan en fri och frivillig folkbildning riskerar samhället att stå sämre rustat inför framtida utmaningar. I detta avseende bidrar folkbildningen, liksom kultursektorn och universiteten, till en vital demokrati.

– Inom såväl kulturen som på universiteten finns utrymme att formulera och pröva kritiska perspektiv på samhället. Folkbildningen bör utgöra en motsvarande arena – där även utmanande och provocerande idéer kan diskuteras och prövas gemensamt.

Hur skulle du beskriva folkbildningens betydelse för demokratin i dag?
– I nuläget har friheten för både folkhögskolor och studieförbund inskränkts genom införandet av demokrativillkor. I praktiken innebär det att staten kan välja att inte finansiera verksamheter som anses uttrycka ”fel” demokratiska värderingar.

– Verksamheterna åläggs dessutom omfattande rapporteringskrav, och det utövas en mer långtgående kontroll. Avvikelser från de av regeringen definierade demokratiska värderingarna tolereras inte. Fokus förskjuts därmed alltmer från kärnverksamhet till policydokument och administrativa processer. I kombination med det begränsade demokrativillkoret blir det en ”giftig cocktail”.

Hur skiljer sig det nya demokrativillkoret från tidigare former av statlig styrning?
– Historiskt har folkbildningen präglats av principen om frihet och frivillighet. Det har funnits ett självklart ideal om att värna dess autonomi. Inom kulturpolitiken tillämpas fortfarande principen om armlängds avstånd, och enligt min mening bör en motsvarande ordning gälla även för folkbildningen, inte minst med tanke på dess omfattande kulturverksamhet.

– Inom universitetsvärlden råder en stark norm om fri åsiktsbildning och kritisk granskning av makten, det är högt i tak. Regeringen har till och med tillsatt en utredning för att stärka den akademiska friheten. Samtidigt saknas motsvarande frihet inom folkbildningen. Det är mycket märkligt.

Vilka organisationer riskerar att påverkas mest av det nya demokrativillkoret?
– Bedömningar av vad som anses vara odemokratiskt riskerar att bli selektiva. Problematiken aktualiseras framför allt i samverkan med externa aktörer. Låt säga att en verksamhet deltar i ett samtal kring kontroversiella frågor tillsammans med en kontroversiell samverkansaktör, och detta uppmärksammas medialt. En granskning startas och då upptäcks kanske också administrativa ”brister”, vilket faktiskt kan leda till att bidrag dras in.

– Sen finns det en uppenbar risk att vissa organisationer granskas mer ingående. När det sker i verksamheter där demokratiska strukturer är svagare blir det problematiskt eftersom folkbildningen ju är särskilt viktig i dessa miljöer. Då ska man inte dra tillbaka stödet i exempelvis utsatta områden där det verkligen behövs. Gör man det riskerar man att bidra till framväxten av ett skuggcivilsamhälle som inte alls omfattas av några demokrativillkor eller demokratiska principer överhuvudtaget.

Nyligen presenterade Folkbildningsrådet en vägledning om hur demokrativillkoret ska tillämpas. Vad tänker du om den?
– Vägledningen innehåller formuleringar som är häpnadsväckande. I sin iver att följa direktiven blir man något av en ”nyttig idiot”. Vägledningen innehåller till exempel propåer om att folkhögskolor är ansvariga för att deltagarnas fritid, det vill säga efter undervisning, också ska ske i enlighet med demokrativillkoret.

– Man ska också bedriva någon form av detektivarbete och kontrollera vilka personer man arbetar med och om de ska ha sina förtroendeuppdrag kvar. Det lägger grunden för misstänksamhet. Att kräva ”rätt” demokratiska värderingar är odemokratiskt. I praktiken förväntas studieförbunden bedriva någon form av Stasiarbete med angiveriverksamhet.

Finns det inga argument för demokrativillkoret?
– Det gör det självklart. Staten eller kommunerna ska inte finansiera verksamheter som bedriver direkt antidemokratiska verksamheter. Samtidigt är sådana fall extremt ovanliga, exempelvis samverkan med terroristorganisationer.

– Den avgörande frågan är vem som ges mandat att definiera vad som är demokratiskt. Vill vi att tolkningsföreträdet ska ligga hos politiken? Konsekvenserna av detta har enligt min mening inte fullt ut beaktats. Att vissa skulle vara bättre demokrater än andra för tankarna till Orwells Djurfarmen. Den sortens tankegods är inte är förenligt med en liberal demokratisyn.

Om du blickar framåt – vilken roll tror du att folkbildningen kommer att spela för demokratin?
– Nu är det valår och folkbildningen är en ödesfråga. Jag önskar att det finns partier som står upp för rättsstatens principer, demokratin och yttrandefriheten. Om ingen gör det finns risken för att viktiga institutioner, som folkbildningssektorn, inte längre har någon egentlig betydelse för demokratin. Jag hoppas på att det finns politiker som vågar driva att demokrativillkoret ska avskaffas eller omarbetas.

– Annars riskerar vi att få en statligt sanktionerad folkbildning som når de redan frälsta. Och det kommer att bedrivas någon form av ”skuggsamhällesfolkbildning” som inte staten vill finansiera. Därmed går den tidigare genialiska strukturen förlorad.