JOHAN SÖDERMAN: Folkbildningen har gett professor Johan Söderman många aha-upplevelser. Som när ledaren för en hip hop-grupp sa att syftet med verksamheten var att fostra Malmös framtida kommunpolitiker. Han ser att folkbildningens framtid ligger i samarbeten med nya typer av verksamheter – som Epa-kulturen, jägarförbund och seglarföreningar.
TEXT: Ulrika Borg FOTO: David Lagerlöf
Johan Söderman är professor vid Institutionen för pedagogik, kommunikation och lärande vid Göteborgs universitet. Han forskar bland annat om musikaliska och kulturella implikationer på barn och ungdomskultur, civilsamhället, vuxnas lärande och folkbildning.
Du ska vara moderator på Folkbildarforum den 13 november, vad har du för förväntningar på konferensen?
– Jag var med förra året som talare och jag tyckte det var ett fantastiskt sammanhang, inte minst mötena som skedde i kaffepauserna, man fick med sig mycket efteråt. Samtidigt känns det lite nervöst också, det är verkligen ett hedersuppdrag.
I presentationen av dig på Göteborgs universitets webb står det ”Jag är en varm anhängare av folkbildning i alla dess former”. När väcktes ditt intresse?
– Det var nästan en religiös upplevelse. För exakt 20 år sedan var jag doktorand och tog en utbytestermin som gästforskare på Columbia University i USA. Jag bodde i Harlem, forskade om hip hop-kulturen och gick mycket på konferenser och arrangemang som hade med hip hop att göra.
– På en konferens skulle man fira hip hopens 30-årsjubileum. Deltagarna var mestadels latin- och afroamerikaner, och så gick en av de riktiga hip hop-pionjärerna upp och höll ett tal där han sa att ”Vi afroamerikaner måste sluta röka, sluta äta junk food, annars kommer våra barn och unga också att göra det.” Men framför allt måste vi utbilda oss, sa han. Och inte enbart inom det formella utbildningssystemet utan för att göra vår röst hörd i samhället, vi ska sträva efter ”overstanding” i stället för ”understanding”. Jag tolkade det som ett uttryck för att höja sig över nivån att bara kunna något – att få bättre självförtroende. Han sa, om vi inte utbildar oss och skaffar oss en röst kommer vi aldrig att uppleva en svart president under vår livstid.
Hur relaterar du detta till svensk folkbildning?
– Jag tänkte att det måste ha låtit så här inom svenska folkrörelser för 100 år sedan. Det var som ett ljus tändes för min del.
– När jag sedan kom tillbaka till Sverige och gjorde intervjuer med svenska hip hop-ungdomar frågade jag en av ledarna om de ägnade sig åt musik för att komma med i Idol eller Talang eller liknande. Men hans svar var ”nej, vi vill fostra Malmös framtida kommunpolitiker”. Samtidigt började studieförbunden vidga sin verksamhet för att få med alla de som höll på med hip hop och just i Malmö startade många sådana initiativ. Där startade även mitt intresse för svensk folkbildning.
Har du själv varit deltagare inom folkbildningen?
– Under hela 80-talet spelade jag i band och startade tre musikföreningar som jag var engagerad i. Vi höll till på det som då hette TBV (Tjänstemännens Bildningsverksamhet, som 2004 gick samman med Sensus studieförbund, red anm).
– Jag växte upp i Eksjö, en liten stad, och få vara intresserade av musik i jämförelse med idrotten. Det fanns en struktur kring idrotten men vi fick skapa strukturen runt musiken själva. Jag rörde mig i alla typer av musikmiljöer, från att gå i kommunala musikskolan och spela klassisk gitarr, spela i rock- och punkband, till att spela i kyrkan, och göra dansbandsknäck.
– Jag hade inte ord för bildning och folkbildning då. Men nu i efterhand tänker jag tillbaka på kontrasten mellan känslan på fysiklektionen när mina tankar vandrade till vilken skiva eller gitarr jag skulle köpa och skillnaden till efter skolan när man träffades med bandet i ett kreativt sammanhang och tiden bara försvann. Jag tror därför att bildning växer i tillståndet av flow, när man blir uppslukad av någonting. Det skapar en grund för en slags bildningsresa som pågår under hela livet.
Temat för årets Folkbildarforum är samhörighet och sammanhållning. Hur ser du på dessa begrepp i relation till folkbildningen?
– Att nå insikter och att förstå sig själv och andra är grunden för folkbildning. Trots att folkbildningen kan vara ideologisk, politisk, eller vara inriktad på en enda fråga blir det sammantagna att man ska kunna argumentera för det man tror på. Både klimatfrågor och propagerande för sänkta bensinpriser kan därför rymmas inom folkbildningen. Oavsett var vi står politisk så står vi under samma paraply, och därför måste man ständigt jobba på tilliten till varandra för att orka att inte hålla med varandra.
– Sen tror jag mycket på förtroende och tillit. Förtroendets pedagogik uppstår i att låta tonåringarna få nycklarna till en dyr inspelningsstudio. Det kan hända saker, utrustningen kan gå sönder, men utan förtroendet kan tilliten aldrig slå rot. Samma sak uppstår i idrottsrörelsen, när man ger unga ledare förtroendet att jobba med barn och ungdomar. Den typen av erfarenheter ger insikten om komplexiteten i hur vi lär oss förstå varandra bättre, men också tilliten i det lokala för att unga ska kunna växa och få förtroende.
Folkbildningen har kritiserats kraftigt de senaste åren. Vad tror du om framtiden, kan folkbildningen göra sig relevant för unga fortsättningsvis?
– Ja det tror jag absolut, och det finns hur mycket som helst att göra. Särskilt tror jag på att studieförbunden har potential att bli en facilitator för att engagera ungdomar och för ungdomars intresse. För att göra detta är det viktigt att samverka med föreningar och civilsamhället, till exempel den lokala seglarklubben eller för att inte tala om hela Epa-kulturen. Svenska jägarförbundet behöver också återväxt och folkbildningen kan verkligen hjälpa till att hitta intresserade unga.
– Man måste även se kritiken som något positivt. Innan kritiken startade sa man att man behövde folkbilda om folkbildningen. Nu har det väl aldrig pratats och skrivits så mycket om folkbildningen i till exempel riksdagen. Den har verkligen satts på agendan.
