Maria Arriaza Hult: De politiska partierna arrangerar studiecirklar i syfte träna medlemmar och framtida förtroendevalda i färdigheter som kan behövas som politiskt aktiv. Det framkommer i en rapport av forskaren Maria Arriaza Hult och professor Henrik Nordvall. På vilket sätt skiljer sig de politiska partiernas studiecirklar från ”vanliga” studiecirklar, och vilka dilemman ställs de partipolitiska cirkelledarna inför?
TEXT: Ulrika Borg FOTO: David Lagerlöf
Maria Arriaza Hult är disputerad forskare och arbetade på Linköpings universitet mellan 2018 och 2023. Hon tillhörde avdelningen för pedagogik och vuxnas lärande och var då kopplad till Mimer, ett nationellt program för tvärvetenskaplig forskning om folkbildning. Nu arbetar hon i eget företag med konsultuppdrag och rapportskrivande för olika civilsamhällsorganisationer.
Hon har tillsammans med Henrik Nordvall, professor vid Linköpings universitet, skrivit rapporten Det demokratibärande cirkelledarskapet – Att leda studiecirklar inom politiska partier, från 2024. Rapporten togs fram med forskningsstöd från Bildningsförbundet Östergötland.
Rapporten handlar om hur studiecirkelledare i politiska partier resonerar kring sitt cirkelledarskap. De båda forskarna har intervjuat erfarna cirkelledare om hur de planerar och tänker kring sina cirklar och bett dem ge exempel på hur de hanterar olika situationer som uppstår bland deltagarna. Här berättar Maria Arriaza Hult om vad de kom fram till.
Hur omfattande är studiecirkeltraditionen inom de svenska partierna?
– Den är relativt omfattande men det är ganska stora skillnader mellan partierna. De flesta partier använder studiecirkelformen inom sina medlemsutbildningar men det är framför allt Socialdemokraterna och Centerpartiet som sticker ut. I en tidigare undersökning om hur omfattande studieförbundsverksamheten är bland ledamöter i kommunfullmäktige i Sverige, framkom att 57 procent av kommunfullmäktigeledamöterna i Socialdemokraterna och Centerpartiet hade deltagit i ett studieförbunds verksamhet under ett år, och ofta just det studieförbund som deras parti samarbetar med.
Studiecirkeln ska inte bara skapa lärande och utveckling för de enskilda i cirkeln, den förväntas också ha en funktion i relation till det politiska partiet. På vilket sätt?
– Våra resultat visar att partierna ser att studiecirkeln fyller en väldigt viktig funktion. Det handlar om att träna medlemmar och framtida förtroendevalda i färdigheter som man behöver ha som politiskt aktiv. Främst i att stödja medlemmarnas lärande, bidra till ett politiskt omdöme och utveckla infrastrukturen och nätverksbygget inom partiet. Studiecirkeln används också för att identifiera personer som bedöms kunna gå vidare som förtroendevalda. Flera partier arrangerar dessutom studiecirklar som nya medlemmar får möjlighet att gå. Det blir ett sätt att välkomna medlemmar till partiet och att få dem att vilja engagera sig mer.
Folkbildningen ska vara fri och obunden. Vad har ni sett när det gäller studiecirkelns frihet, hamnar den i konflikt med specifika målsättningar som partierna har med studierna?
– Vi trodde att det skulle bli ett dilemma som studiecirkelledarna skulle lyfta fram och resonera kring, men det visade sig inte vara något problem. Cirkelledarna har ofta ett studiematerial att utgå ifrån men de känner sig inte låsta av det. De använder fortfarande studiecirkelsituationen som en vanlig studiecirkel. De är väldigt öppna för att deltagarna får vara med och bestämma innehållet och byta ut någon del i materialet. Det uppfattas till och med som något positivt att partimedlemmar får möjlighet att uttrycka sina åsikter och forma innehållet. Det får deltagarna att känna sig delaktiga i partiet.
Vad för slags olika dilemman kan uppstå i partibundna studiecirklar?
– De flesta var kopplade till klassiska dilemman, att en person tar för mycket plats, hur ska jag agera utan att personen känner sig tystad. Och hur ska vi få tysta personer att våga uttrycka sig mer.
– Ett mer partispecifikt dilemma var att partierna ofta är präglade av en hierarkisk struktur samtidigt som det finns ett ideal om att studiecirkeln ska vara jämlik. Någon av deltagarna kan vara kommunalråd samtidigt som någon annan är där på sin första partiträff. Dilemmat är hur studiecirkelledaren skapar en trygg och jämlik grupp. Det visade sig att de hade strategier för att hantera det, till exempel att under presentationerna inte fokusera på positioner inom partiet eller vad man jobbar med. I stället pratar man om hobbys eller något liknande. Samtidigt tror jag att det är ett vanligt tillvägagångsätt även i icke partipolitiska cirklar. Man fokuserar inte på titlar, och det är generellt en bra metod.
Hur skiljer sig metoderna i studiecirklar som arrangeras av politiska partier från andra studiecirklar?
– Vi kanske hade en föreställning om att det skulle skilja sig mer än vad som framkom i resultaten. Det handlar om att få till en bra grupp, att deltagarna vågar ta plats och hur man stödjer lärandet på bästa sätt. Resultaten går nog att överföra till andra typer av föreningar, särskilt föreningar som har en viss ideologi eller har ett tydligt mål. Man utgår från ett speciellt material, men samtidigt vill man uppfylla studiecirkelns ideal om frihet och frivillighet. Studiecirkelledarna ser inte att det behöver krocka utan det går bra för deltagarna att vara med och påverka innehållet och forma cirkeln.
Hur kan era resultat användas för att stärka delaktigheten för medborgare och även säkra det demokratiska samtalet?
– Den här studien, liksom tidigare studier, visar att studiecirkeln är en väldigt bra form för samtal. Det finns en frihet att forma samtalet, att påverka innehållet och att uttrycka sin åsikt. Samtidigt görs det i relation till andra deltagare och man måste lyssna och ta in andras argument. Att befinna sig i en sådan situation gör att man blir delaktig i en kollektiv lärprocess och får redskap för att kunna göra en samlad bedömning utifrån den kollektiva förståelsen som man kommer fram till.
