Anna Ekström: Anna Ekström har sett hur folkbildningen gång på gång kliver fram när samhället skakar. När flyktingkrisen slog till 2015 var studieförbunden snabbare än staten på att ställa om. Nu vill hon att regeringen erkänner folkbildningen som en självklar del av vår civila beredskap.
TEXT: Ulrika Borg FOTO: David Lagerlöf
Anna Ekström är ordförande för RIO (rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation) och för ABF Stockholm. Hon har tidigare bland annat varit gymnasie- och kunskapslyftsminister 2016 till 2019 och utbildningsminister 2019 till 2022. I ett samtal med #FOFO berättar hon om sitt engagemang för folkbildningen och dess betydelse för krisberedskapen.
När kom du första gången i kontakt med folkbildningen?
– Mitt verkliga möte med folkbildningen kom hösten 2016, när jag var nyutnämnd minister och besökte Hagabergs folkhögskola i Södertälje. Jag kände djupt i hjärtat, att det här var en alldeles underbar plats. Jag drabbades av en omedelbar förälskelse, och den har faktiskt aldrig gått över.
– Det var den fantastiska miljön, konsten, kulturen och alla människor. Personer långt från arbetsmarknaden, ungdomar som finner sin plats i livet och den magiska pedagogiken. Efter det mötet satsade jag mycket som minister på att stärka folkbildningen. Vid varje regeringsombildning slogs jag för att få behålla folkbildningsfrågorna i min portfölj.
När började du engagera dig i folkbildningen?
– När jag lämnade regeringen bestämde jag mig för att ägna mycket tid åt folkbildningen. Jag var 63 år då och det är inte helt lätt att få ett fast jobb i den åldern. Så folkbildningen blev min uppgift. Nu är jag pensionär och folkbildare på heltid.
Har folkbildningen haft någon personlig betydelse för dig?
– Inte på det sättet att jag själv har gått igenom en stor personlig förändring. Men jag växte upp i ett Sverige där folkbildningen var en självklar del av livet med studiecirklar, folkrörelser och engagemang. Och jag har själv deltagit i studiecirklar.
Hur skulle du beskriva stämningen inom folkbildningen just nu?
– Det är ett väldigt tufft läge. Regeringen drar ner stödet till studieförbunden med 500 miljoner kr på tre år, och anslagen till folkhögskolorna räknas inte upp med inflationen. Två av tio studieförbund har redan försvunnit under den här mandatperioden, och två folkhögskolor har lagt ner det senaste året. Under folkhögskolornas 150-åriga och studieförbundens 100-åriga historia är det här nog den tuffaste perioden hittills.
Du ska vara moderator på Folkbildarforum i november. Hur känns det?
– När Peter Frejhagen ringde och frågade om jag ville ta uppdraget svarade jag ja direkt, jag ser verkligen fram emot det. Det känns roligt att få vara moderator för ett ämne som ligger mig så varmt om hjärtat.
– Vid 66 års ålder har jag suttit på en hel del konferenser och jag vill att det ska bli en dag där vi känner “yes, we can!”. Inte att vi går hem nedslagna i skoskaften. Det kommer väldigt spännande föredragshållare, och jag hoppas kunna bidra till att vi får ut ännu mer av dem, genom bra följdfrågor från publiken och ett öppet samtal.
Temat handlar om folkbildningens roll i krisberedskap. Hur tänker du kring det?
– Om man ser tillbaka på de kriser som Sverige har gått igenom under min tid som minister, till exempel flyktingkrisen 2015, så var folkbildningen absolut snabbast av alla att ställa om. Medan staten skrev instruktioner och kommunerna omvandlade dem till verklighet hade studieförbunden redan kokat kaffe och brett mackorna. De la inte så mycket tid på att diskutera utan började direkt arrangera kurser och aktiviteter. De startade “Svenska från dag ett” och “Vardagssvenska” och öppnade sina dörrar. Det som är så bra med folkbildningen är just att den ser olika ut på olika platser, man gör det som behövs där man är.
– Under pandemin satsade regeringen extra medel på att bygga ut yrkeskurserna på folkhögskolorna, till exempel utbildningar till lärarassistenter. Det fanns ett stort behov av att hålla samhället i gång eftersom ekonomin tog tvärstopp. Då la vi en del resurser på folkhögskolorna. Det räddade både skolor och samhällsfunktioner.
Vad kan folkbildningen konkret bidra med i en krissituation?
– En stor del av beredskapen handlar om civil beredskap, att människor känner varandra, vet vilka ens grannar är och hur man hjälps åt. Det är faktiskt viktigare än att ha en krislåda hemma. I Ukraina har de överlevt tre års helvete tack vare att vanliga människor har hjälpt varandra. Om ett hus bombas och folk vet att det bor en äldre person där, då hjälper man till.
– Där kommer folkbildningen in genom att skapa mötesplatser, stötta med kurser i sårvård, omsorg och praktiska färdigheter som att laga trasiga saker. Folkbildningen kan också bidra med folkberedskap, det vill säga att människor förstår vilken information som är sann och falsk. Barnen får lära sig i skolan vad som är en AI-genererad film men var ska vuxna lära sig det? Där kan folkbildningen spela en avgörande roll.
Vad skulle det betyda om staten erkände folkbildningen som en del av Sveriges krisberedskap?
– Det skulle betyda mycket. Folkbildningen har redan tagit sig den rollen, men staten har ännu inte erkänt det. Vid ett större elavbrott, en olycka eller ett krig kan studieförbundens lokaler bli de naturliga samlingspunkterna, där man får information, hjälp och värme. Folkhögskolorna, med sina kök och internat, kan också spela en central roll i det sammanhanget. Under kalla kriget var folkbildningen en självklar del av planeringen. Det borde den bli igen.
Hur kan man utforma folkbildningens roll i krisberedskapen utan att inskränka att den är fri och obunden?
– Om man ser till att det finns resurser och uppdrag så kan man lita på att folk kommer att göra sitt bästa. Folkbildningen är en del av samhället och vet vad som behöver göras. Ger man förtroende och följer upp klokt, så löser det sig naturligt.
