Jenny Knuthammar: När försvarsdirektören Jenny Knuthammar reste till Ukraina mötte hon ett land i krig. Men också ett samhälle som höll fast vid vardagen, kulturen och den etiska kompassen. Erfarenheterna har format hennes syn på beredskap. Kraften finns i civilsamhället och enkla lösningar räcker långt.
TEXT: Ulrika Borg FOTO: David Lagerlöf
Jenny Knuthammar har arbetat på länsstyrelsen Östergötland sedan 2003 och sedan 2012 är hon försvarsdirektör. Här berättar hon om sina erfarenheter av länsstyrelsens arbete med krisberedskap, det viktiga samarbetet med civilsamhället och vad folkbildningen kan bidra med.
Du har varit försvarsdirektör i ungefär tolv år på länsstyrelsen i Östergötland. Hur har din roll förändrats under den tiden?
– När jag började på länsstyrelsen var det den eviga freden. Vi arbetade med en inställningstid att ryssen skulle kunna anfalla inom 10 år. En stor förändring kom 2015 när regeringen beslutade att återuppta totalförsvarsplaneringen. Men det var först efter Rysslands invasion av Ukraina som allvaret blev påtagligt. Plötsligt gick det inte längre att tänka att kriget händer någon annanstans.
Hur arbetar länsstyrelsen med sin roll inom det civila försvaret och krisberedskapen?
– Vi är länets högsta civila totalförsvarsmyndighet. Det innebär att alla på länsstyrelsen ska kunna ställa om och ta ansvar i en kris- och krigssituation. Vi har en koordinator som coachar chefer i hur verksamheten kan anpassas snabbt. Att kunna leda och agera flexibelt är avgörande.
– Civilsamhället är en central del av vårt totalförsvar och jag träffar många olika organisationer. Jag föreläser flera gånger i månaden för allt från PRO till Rotary och andra föreningar. Det handlar om att sprida kunskap om vad vi på länsstyrelsen kan bidra med och hur vi tillsammans kan stärka vår beredskap.
Du var med på en resa till Ukraina tidigare i år, berätta gärna om den.
– I mars reste jag tillsammans med en totalförsvarsdelegation till Rzeszów i Polen och Lviv i Ukraina. Rzeszów är ett centrum in till Ukraina där till exempel NATO har en hub. I vår delegation ingick representanter från Försvarsmakten, flera länsstyrelser, kommuner och Försvarshögskolan. Syftet med resan var både att visa vårt stöd och att lära oss hur samhället fungerar i ett land i krig, inte minst civilsamhällets funktion.
– Vi besökte statliga och kommunala aktörer, räddningstjänst, skolor, sjukvård och kulturinstitutioner. Vi såg hur civilsamhället arbetade vid hubbarna för mottagning av flyktingar och hur alla krafter samverkade. Det var slående hur stark försvarsviljan var, och hur viktigt det var att upprätthålla en normalitet i samhället. Operan i Lviv var fortfarande öppen. Man delade till och med ut parkeringsböter som vanligt. Det handlade om att hålla fast vid vardagen och den etiska kompassen.
Vad gjorde starkast intryck på dig under resan?
– Det var nog just hur man försökte upprätthålla en normalitet och behålla den etiska kompassen även under krig. Men också hur man tog hand om barnen. Nästa generation måste få känna framtidshopp, trots att flera har förlorat en anhörig. Lärarna arbetade mycket med att skapa trygghet och bearbeta rädslan hos barnen. I skolorna fanns till exempel små lådor där barnen kunde dra en lapp med stärkande ord om de blev rädda.
– Det som fastnade var också enkelheten i många lösningar. I skyddsrummen kunde det ibland lukta lite illa, men barnen var där några timmar och lekte, fick lite fika framdukat. Det var väldigt enkla åtgärder och det behövde inte vara perfekt.
Hur fungerade civilsamhället och folkbildningen i det civila krisberedskapsarbetet?
– Civilsamhället var en enorm kraft. De använde sociala medier där man som frivillig kunde registrera vad man kunde hjälpa till med. Det du är bra på i vardagen kan du hjälpa till med. De arrangerade inkvarteringspunkter dit man kunde fly och få hjälp med det basala, som till exempel att få lite mat, vila och ladda mobilen. Jag fick lära mig att man inte ska krångla till det, tillräckligt bra är perfekt.
Vilka lärdomar tar du med dig till arbetet i Östergötlands län?
– Att man måste planera för det oväntade – och våga vara pragmatisk. Alla som vi mötte på resan sa att de aldrig trodde kriget skulle komma, men det gjorde det. Vi har jobbat mycket med stödet till Försvarsmakten men nu behöver vi även arbeta med den civila delen. Vi har identifierat 13 områden som vi ska arbeta med de närmaste åren, till exempel bränsletillförsel, transporter, sjukvård, inkvartering, skyddsrum och försvarsviljan.
– Det handlar också om att påminna oss om varför vi gör detta – att stå upp för demokratin och våra värderingar. I Ukraina pratade till och med de små barnen om frihet och att de har rätt att stå upp för vilka de är.
Hur samarbetar länsstyrelsen med civilsamhället vid kriser?
– Vår uppgift är att samordna. Kommunerna har sitt ansvar, men vi ser till att de får det stöd de behöver. Under pandemin samarbetade vi tätt med Region Östergötland och civila organisationer som till exempel Röda Korset som ansvarade för vaccinationstält. Samma sak under skogsbränderna – civilsamhället var ovärderligt. Alla behövs, och alla ska få bidra med det de är bra på. Men det är också viktigt att man övar, det säger jag ofta till ideella organisationer när jag träffar dem.
Vilken roll tycker du att folkbildningen bör ha framöver?
– Folkbildningen har en viktig roll i att trendspana och vara flexibel. Vi kunde aldrig drömma om att pandemin skulle inträffa, och vem vet vad nästa svarta svan är. Vi kanske behöver folkbilda kring områden som vi inte känner till just nu. Hur snabba är vi på att ställa om? Har vi reservplaner? Hur når vi ut till människor i en kris? Det är frågor som studieförbund och folkhögskolor skulle kunna arbeta med. Men en plan räcker inte, den måste också övas. Fungerar den i praktiken?
