LOUISE HOFFSTEN: Det börjar med leken, det gör skapandet mer kravlöst, ger kraften och skaparlusten. Det är utifrån leken och det lustfyllda som allt föds, säger Louise Hoffsten, sångare, kompositör och munspelare som deltar i Folkbildarforum i november.
TEXT: Mia Karlsvärd FOTO: David Lagerlöf
Vi som var tonåringar på 1980-talet, växte upp i Östergötland och gillade lokala band kunde ofta se Louise Hoffsten på lokala scener. Hon var sångerskan som inte sjöng i bara ett band utan i diverse olika band, ofta med munspelet som en viktig ingrediens i sitt musicerande. Det här var när studieförbunden skapade plattformar för ungas önskan och vilja att skapa musik.
Vad har folkbildningen betytt för dig?
– Väldigt mycket. Jag älskade att gå sådana där kurser. Det är tack vare dem som jag började med keramik. Det var min dröm då att bli keramiker. Jag älskade materialet och jag ville egentligen bli konstnär, berättar Louise Hoffsten.
Hon menar att allt skapande hänger ihop.
– Det har med kreativitet att göra, det är det jag gillar med folkbildning. Man får möjlighet att nosa, det är inte prestigefyllt – det är lustfyllt, det är viktigt.
Hon berättar att keramikkurserna varit viktiga för hennes utveckling.
– Min keramiklärare uppmuntrade mig väldigt mycket. Jag minns att jag fick komma hem till henne och göra klart mina verk. Hon bidrog till att jag ville fortsätta med skapande.
Keramik på Medborgarskolan och sedan teater på ABF i Linköping. Louise Hoffsten var med i ABF:s uppsättning av Tolvskillingsoperan på 1980-talet. Här fick hon en av huvudrollerna.
– Det var stort, säger hon.
Louise Hoffsten växte upp i en konstnärsfamilj i Linköping. Hennes pappa, Gunnar Hoffsten var orkesterledare, spelade trumpet, piano och hade flera musikaffärer i Linköping. Det var i musikaffären, bland vinylplattorna, som hon både arbetade extra och slank in för att lyssna på skivor.
– Jag älskade att gå dit efter skolan eller på kvällarna och lyssna på musik. Det var otroligt förmånligt.
Hur har den erfarenheten format dig som musiker?
– Skapandet var aldrig påtvingat i vår familj. Musiken och pappas skivaffärer var för mig en källa till inspiration, säger hon.
Louise Hoffsten gav ut skivan ”Genom eld och vatten” 1987. Med plattan ”Rhythm & blonde”, 1993 blev hon hela Sveriges bluesdrottning med bland annat låten ”Let the best man win”. Då fick hon en Grammis som årets kvinnliga pop/rock-artist. Sedan dess har Louise Hoffsten varit en återkommande artist i svenskt musikliv och rört sig mellan olika genrer och uttryck.
– Min styrka är att jag är så barnslig, envis och min målsättning att sträva framåt. Jag vill inte vara en död fisk jag vill väcka saker, väcka liv i lusten.
Vad är det som driver dig?
– Det är nog döden som driver mig. Medvetenheten om att vi ska dö en dag, att livet är ändligt.
Menar du att det är saker du vill hinna med?
– Ja, man har inte hur mycket tid som helst. Jag vill hinna med mycket. Jag tycker själv att jag inte ens kommit till genrepet.
Hon berättar att hon också får mycket inspiration av sin bror som är konstnär och tidigare jobbade som lärare på Lunnevads folkhögskola.
– Han är oändligt disciplinerad, jag är raka motsatsen. Hans pekpinne finns där hela tiden. Jag önskar att jag var lite mer disciplinerad.
Hur inspirerar du andra?
– Jag kan bara gissa men jag är mån om att det ska vara roligt. Mina musiker återkommer ständigt och säger att det är roligt att jobba med mig. Sedan tycker jag att det är bra att skaffa sig andra hobbys, eftersom vi musiker lever på våra intressen.
För Louise Hoffsten är mat ett stort intresse och på Instagram lägger hon och en kompis ut bilder under temat #niceplacesalongtheroad. Hon kommer framöver också, tillsammans med sin bror och ett Linköpingsbryggeri lansera ölen Hoffsten ipa session.
– Mat och andra intressen kan också föda idéer till musiken och annat skapande.
Du diagnostiserades med MS när du var mitt i din karriär, hur har det påverkat dig?
– Det har varit en lång väg sedan diagnosen och jag har nu blivit sämre. Det har så klart påverkat mig. Jag har inte samma ork. Här är det viktigt att jag får jobba utifrån min begränsning i mitt skapande. Då kan det faktiskt hända intressanta saker. Du måste också ha humor. Jag och brorsan har samma svarta humor, en väldigt svart humor.
Hon säger att humor är en överlevnadsstrategi.
– Att inte ta sig själv på så jävla stort allvar, att inte bli totalpretto, det vill vi ju inte.
Berätta om ditt engagemang i Neuroförbundet.
– Först ville jag inte identifiera mig med en sjukdom men det är bra att vara medlem här om du har en neurologisk diagnos. Förbundet hjälper till med det som är viktigt kring sjukdomen. Här kan vi tipsa varandra, hålla koll på mediciner, forskning och allt som rör diagnosen. Min inställning har vänt och nu tycker jag att det är roligt att engagera mig i förbundet.
Tillbaka till musiken, pandemin var tuffa år för kulturarbetare, hur hanterade du det?
– Ja du, det gjorde jag tack vare att en god vän uppmanade mig att börja undervisa.
Louise informerade om sina kurser på sociala medier och berättade även i TV att hon erbjöd munspel- och sånglektioner. Snabbt fick hon en massa elever.
– Det var vansinnigt kul. Då var jag tvungen att fundera på vad håller jag på med, hur jag spelar munspel och hur jag skulle lära ut det till andra. Vi satt där tillsammans, på avstånd, med spritade händer och spritade munspel. Det är en utmaning att lära ut men så kul.
Hon har fortfarande kurser när hon har möjlighet och har upptäckt att det har gjort att hon har tvingats bli mer disciplinerad, så där som hon önskade att hon skulle vara.
Även skivan, ”Crossing the Border”, som hon släppte tidigare i år, skapades under pandemin.
– När vi inte kunde träffas fick vi hitta nya sätt att arbeta på. Jag jobbade med en musiker i Karlskrona. Vi satt via Facetime och jobbade, han skickade idéer till mig och jag bollade tillbaka.
Hon berättar att skivan speglar livet och pandemitiden.
Vad kommer du att tala om på Folkbildarforum?
– Jag ska berätta om mina munspelslektioner under pandemin, en hjälpresa till Kenya, sjunga och berätta om min tro på framtiden.