Fastställd av styrelsen 2023-06-13
Utbildningsdepartementet föreslår i Promemoria U2023/01468 att Folkbildningsrådet inte längre ska besluta hur stor del av statsbidraget till folkbildningen som ska gå till folkhögskolor respektive studieförbund. Detta ska i stället beslutas av regering och riksdag. Vi väljer här att inkomma med ett svar på remissen om förslaget.
Bakgrund
Precis som regeringen beskriver i promemorian är statens möjlighet att styra statsbidraget till folkbildningen begränsat. Stödet till folkbildningen förändrades 1991 genom riksdagens beslut och innebar en markant förändring av ansvarsfördelningen mellan statens och folkbildningens aktörer. Den omfattande statliga reglering som gällt tidigare ersattes då av ett system med målstyrning.
Detta beslut, som togs för drygt 30 år sedan, att regeringen i budgeten anslagit medel samlat till folkbildningen och sedan låtit Folkbildningsrådet besluta om fördelningen mellan folkhögskolor och studieförbund, menar vi har tjänat folkbildningen väl. Samtidigt är det bara att konstatera att verkligheten sedan några år tillbaka har förändrats och är något vi alla måste förhålla oss till.
Även om man nationellt organiserar folkhögskolor och studieförbund separat, är båda organisationsformerna ofta samlade inom bildningsförbunden regionalt. Det ger oss en styrka i form av att kunna ta med perspektiv från både folkhögskolor och studieförbund kring frågan om politikens nuvarande vilja till ökad styrning.
Olika perspektiv får plats hos oss
Folkbildningens organisationer är mångfacetterade till sin natur och särarten är en styrka och något vi alla är stolta över. Vi vill också värna folkbildningens självständighet och frihet och att denna ordning inte begränsas. Genom olikheten har vi emellertid också olika bilder av hur självständighet och frihet på bästa sätt ska upprätthållas.
Om vi ser 20 år tillbaka i tiden, har statens anslag till folkbildningen ökat med drygt 80 procent och är idag 4,3 miljarder. I det sammanhanget är det viktigt att komma ihåg att inflationen varit 45 procent och ökade lönekostnader 27 procent, vilket innebär att ökat anslag inte gett mer pengar till verksamhet utan snarare en minskning. Med de senaste årens kriser som har avlöst varandra, och som ligger bortom vår kontroll, blir ökningarna i promemorian missvisade. Trots minskade anslag har den samlade folkbildningen ändå tagit ansvar och i samverkan med kommuner och regioner skapat demokratistärkande insatser för vårt gemensamma samhällsbygge.
Folkhögskolans perspektiv
Den bild av folkhögskolornas situation som beskrivs i promemorian stämmer väl överens med hur vi ser på läget. År av minskade volymanslag har till viss del kompenserats med utökad volym, när nu volymerna drastiskt minskat blir skolornas ekonomiska situation ohållbar. Folkhögskolans andel av anslaget till folkbildningen har ökat från cirka 42% till cirka 56% och om man också tar med sig de extra platser som staten gick in med 2022 som en pandemiåtgärd gav det tillfälligt en fördelningsandel på ca 60 procent.
På Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisations Kongress den 17–18 april 2023, togs denna fråga upp och man är tudelad i sin uppfattning om ett samlat anslag. Utifrån en övergripande ekonomisk jämförelse verkar kostnaden per årsplats för såväl rörelsefolkhögskolor som regionägda folkhögskolor minska över tid, medan den för andra utbildningsformer ökar.
Å ena sidan ser man fördelar till den föreslagna nyordningen i att anslaget då kan räknas upp enligt den pris- och löneomräkning som normalt sker och att få ta del av medel för till exempel lärarnas kompetensutveckling. Att anslagets beredning sker på utbildningsdepartementet ser inte ut att spela någon avgörande roll som det organieras idag.
Å andra sidan ser man avsevärda risker till förslaget och lyfter att övriga utbildningsformer har fler styrdokument att förhålla sig till och är reglerade i större utsträckning än vad folkhögskolan är. Det kan därför begränsa folkhögskolans frihet om jämförelsen med övriga utbildningsformer görs på fel sätt.
Studieförbundens perspektiv
Studieförbundens verklighet 2017-2023, beskrivs av regeringen i promemorian. Innan vi nyanserar detta, citerar vi regeringens beskrivning av studieförbundens verklighet:
“Folkbildningsrådet redovisar att studieförbundens statsbidragsberättigade verksamhet totalt visar på ett överskott på knappt 250 miljoner kronor åren 2017–2021. Överskottet beror på att studieförbundens verksamhet, och deltagandet i den, minskade under pandemin och att verksamheten därefter inte har kommit upp i tidigare omfattning, samtidigt som tilldelningen av statsbidrag inte har minskat.”
Problemet med denna beskrivning är att den endast beskriver ett perspektiv av studieförbundens verklighet under denna period och att den i viss mån är missvisande. Den period som anges här är en period med omfattande förändrade arbetsvillkor för alla tio studieförbunden och det är ett perspektiv som behöver beaktas.
Helt klart är att gällande system för fördelning av statsbidraget till studieförbund bidrar till att organisationerna pressar på för att ständigt öka volymerna, vilket går ut över kvaliteten. Många är försöken att bromsa detta genom överenskommelser inom eller mellan studieförbund, men trots försöken har man inte lyckats och det har urholkat trovärdigheten för systemet. När Folkbildningsrådet den 13 oktober 2020 fattade beslut om att alla studieförbund skulle genomföra en utökad särskild kontroll avseende de tre verksamhetsåren 2017, 2018 och 2019, förändrades allt. Nu har studieförbunden skapat rutiner och strukturer som ska motverka fusk och felaktigheter samt öka kvaliteten i den verksamhet som bedrivs.
Tyvärr är detta viktiga etik- och kvalitetsarbete ofta sammanblandat med bilden av pandemieffekterna som leder till en tro på att fortsatt minskning av volym skulle vara ett misslyckande. Studieförbunden för en pågående dialog om utveckling och framtiden, med slutsatsen att inte falla in i liknande volymdrivande mönster som var innan 2019. Om studieförbunden fortsatt ska ha kvalitet i all verksamhet bör inte 2019 års volymer agera måttstock. Vi menar att man alltså ska förstå att fortsatt minskad volym gör att varje timme som skapas inom studiecirkelverksamheten numera är mer rätt finansierad och inte överkompenserad som regeringen beskriver.
Länsbildningsförbundets analys
Vi menar att studieförbunden måste äga sina misstag och våga stå för att fel har begåtts. Samtidigt måste man visa på hur man ser på nutid och framtid där etik och kvalitet ska gå före volym. Här är studieförbunden långt framme i arbetet med att löpande kontrollera den verksamhet man gör.
Studieförbunden bör också tydligt visa på vad som är pandemieffekter och vad som faktiskt är kvalitetseffekter i volymerna som rapporteras in. Alla anslag är faktiskt fasta belopp, så ökar antalet studietimmar blir den enda konsekvensen att varje studietimme blir mindre värd. Därmed kan vi ställa oss bakom studieförbundens slutsats att regeringens analys i promemorian är felaktig. Studieförbundens minskade antal timmar är inte liktydigt med att studieförbunden är överkompenserade idag.
Vidare menar vi att folkhögskolans legitima krav på ökade anslag, kopplat till deltagarveckans värde och en ökad volym i form av antal årsplatser, är befogat och rätt. Men för att detta ska bli verklighet måste det tillföras nya medel till folkbildningsanslaget. Regeringens förslag i denna promemoria antyder tyvärr att de endast vill göra denna förändring i syfte att forcera en anslagsfördelning från studieförbund till folkhögskolan. Vi anser att det är fel väg att gå.
När regeringen tog bort de extra anslag på dryga 400 miljoner som tillfördes 2022 till folkhögskolorna, utan genomförd konsekvensanalys, anser vi det vara både ogenomtänkt och mycket beklagligt. Folkbildningsrådet har parterna med sig i besluten och det resulterar i att man faktiskt tar hänsyn till både studieförbund och folkhögskolor, samt politikens vilja, när beslut tas om fördelning mellan studieförbund och folkhögskolor.
Om regeringen nu vill fördela anslagen mellan studieförbund och folkhögskolor själva genom budgetprocessen, måste denna ambition handla om viljan att ge båda parter rättmätiga anslag utifrån korrekta analyser.
“Det har framkommit att folkhögskolorna behöver resurser för att klara framtida verksamhet, medan studieförbunden har överskott och har haft möjlighet att t.ex. behålla personal och lokaler trots att verksamheten har minskat under de senaste åren (se avsnitt 2.1). Inom arbetsmarknads- och utbildningspolitiken har folkhögskolorna kommit att spela en allt större roll för kompetensförsörjningen, medan studieförbundens roll med dess verksamheter och ideella engagemang i det civila samhället alltjämt ligger fast. Olikheterna och de senaste årens särskilda statliga satsningar visar att det finns behov av att i större utsträckning kunna särskilja verksamheterna. Det bör således vara möjligt för staten att fördela statsbidrag riktat till de olika verksamheterna.”
Vad gäller förslaget att staten ökar sitt inflytande, genom att i budgeten fastställa anslagets fördelning mellan studieförbund och folkhögskolor, så skulle vi kunna ställa oss bakom det. OM det inte vore för ambitionen som uttrycks i promemorian; att finansiera folkhögskolornas svåra ekonomiska situation med minskade anslag till studieförbunden.
Vår slutsats
Vi kan aldrig ställa oss bakom att man ställer studieförbund och folkhögskolor mot varandra genom att antyda att regeringen ska ta medel från den ena och att ge till den andra. Folkhögskolornas legitima behov av anslagsökningar ska inte ske på bekostnad av minskade anslag till studieförbunden utan istället med utökade medel och därigenom återställa 2022 års volymtilldelning till folkhögskolan.
Vi tar därmed bestämt avstånd från denna föreslagna nyordning.