Av:Ulrika Borg Foto:David Lagerlöf
Är en bra lärare alltid den som håller strålande föreläsningar? Nej, inte enligt filosofen Jonna Lappalainen. Det är lika viktigt för en lärare att vara utrustad med ett gott omdöme och kunna hantera oväntade situationer, vad som än händer. Det är denna förmåga i form av praktisk kunskap, fronesis, som hennes forskning handlar om.
Syftet med forskningsprojektet Kollektivets fronesis är att undersöka på vilket sätt praktisk kunskap uttrycks och förstås och hur den kan vara kollektiv i ett arbetslag eller en yrkeskår. Studien fokuserar på lärare och poliser i Sverige och Tyskland och hur de förhåller sig till kollektivet i sin yrkesutövning. Fronesis är en situationskunskap. Det handlar om att kunna agera med ett gott omdöme utifrån den situation som uppstår.
Varför är du intresserad av att forska om praktisk kunskap?
– En skillnad mellan teoretisk och praktisk kunskap är att den praktiska kunskapen ofta är svår att tala om. Det leder till att den ofta nedvärderas i samhället, både när det avser prestige och lönenivåer. Ta vårdsektorn som exempel – anställda med mycket teoretisk kunskap har högst löner och mest makt på arbetsplatsen, i detta avseende läkarna. Undersköterskor och sjuksköterskor har en massa praktisk kunskap men lägre lön och mindre inflytande. Jag och mina forskakollegor intresserar oss för att få fatt på denna kunskap. Är det något gåtfullt eller mystiskt? Och varför pratar man inte om den? Vi menar att det går att tala om den i mycket större utsträckning än vad som görs.
Kan du ge konkreta exempel på praktisk kunskap?
– En grundskollärare som är duktig på att föreläsa kan ha svårt att hantera en situation när något oväntat inträffar i klassrummet, till exempel när en elev skadas allvarligt eller ett hetsigt bråk uppstår. Den praktiska kunskapen handlar om förmågan att kunna läsa av vilka elever som reagerar på ett visst sätt och vilka som reagerar på ett annat sätt, och att som lärare kunna agera utifrån det. Hur man hanterar situationer när manualer eller regler är otillräckliga.
– Den praktiska kunskapen finns inom alla yrken och skiljer sig åt jämfört med erfarenhet. Jag tror de flesta av oss någon gång under sin skoltid träffat på lärare med år av erfarenhet som vi ändå inte skulle betrakta som bra lärare. Erfarenhet är viktig men det avgörande är hur vi förvaltar vår erfarenhet, och om vi låter den omvandlas till praktisk kunskap.
Vad menas då med kollektiv praktisk kunskap, var kommer kollektivet in?
– Det framkom tydligt när vi pratade med en enhet på en skola som arbetade med habilitering. I samband med att arbetsplatsen omstrukturerades i enlighet med idén om New Public Management hackades strukturen upp och lärarna upplevde att all kunskap försvann. Den bars nämligen av den samlade gruppen.
Enligt forskningsprojektet arbetar både poliser och lärare kollektivt men på olika sätt. Poliser upplever ofta en stark identifikation med dem som de arbetar med just nu, det vill säga patrullen. Det finns en tradition i hur man som ung polis skolas in i kollektivet och vad man ska göra för att bli accepterad av kollegorna. De upplever situationer som är direkt farliga med hot och våld. Om kollegan inte klarar av att hantera en situation riskerar en annan polis att skadas, och de präglas väldigt mycket av hur de agerar tillsammans.
Lärare har en stark identifikation med själva läraruppdraget som ett kollektiv och att vara en del av ett samhällsuppdrag. Det innebär bland annat hur man jobbar enligt läroplanen, kursplaner och hur man tolkar dessa dokument. Lärare är en yrkeskår som av tradition satt en stolthet i att reflektera över sitt yrkesuppdrag. Det blir samtidigt ett sätt att förvalta en kollektiv kunskap, att man ständigt bearbetar betydelsen av olika situationer och vad en elev måste kunna för att klara sig i ett samhälle. Men de är satta under hårt tryck enligt Jonna Lappalainen.
– Lärare som verkar inom grundskolan och gymnasiet upplever sig ofta stressade över att behöva förhålla sig till alla styrdokument. De drivs in i en position där det är svårt att göra något annat än att överleva, vilket kan leda till att de är tvungna att acceptera att vissa elever inte kommer att klara kunskapsmålen. Eller får de tumma på detaljreglerna för att koncentrera sig på att eleverna ska klara sig. Styrdokumenten kan bidra till att själva grunduppdraget, viljan att lära ut, trycks tillbaka. Det bidrar även till mindre tid för samtal mellan kollegor om olika situationer. Just tid för reflektion är viktigt för den kollektiva praktiska kunskapen.
Kan man överföra den kunskap ni fått fram på folkhögskolans kollegiala miljö?
– På folkhögskolor utgår lärandet från deltagarnas behov, förkunskaper och erfarenheter och deltagarna kan själva vara med och påverka sin utbildning i viss omfattning. Den fria rollen ska man värna om, att folkhögskolan inte är under samma ok med detaljstyrning. Det leder till att lärarna får möjlighet att använda sitt professionella omdöme, säger Jonna Lappalainen.
– Och en sak som också är viktig, och som har stor betydelse, är att lärare får möjlighet och tid till att gemensamt reflektera över svåra situationer. Man kan i den kollegiala miljön prata om svagheter och misslyckanden, om en deltagare som är svår att nå. En lärare som får det utrymmet, och har möjlighet att reflektera över detta tillsammans med sina kollegor, har större möjligheter att lyckas, avslutar Jonna Lappalainen.