Av: Elisabeth Wahl Foto:Pilgrims walk for future
Resan till en hållbarare värld går inte bara via arbetet med konkreta klimatåtgärder. Vi måste vara beredda på att göra en inre resa också.
– Jag tror studieförbunden kan hjälpa människor att finna de resurser som de har inom sig, säger Annika Spalde, diakon som pilgrimsvandrat till klimatmötet i Glasgow.
Den 19 juli sommarpratade psykologen Hanna Wallensteen, temperaturen kröp upp mot 25 grader och OS i Tokyo skulle precis starta. Samma dag gav sig en grupp vandrare av från Vadstena. De gick två mil den där första dagen och fortsatte att göra det nästan varje dag till 30 oktober. Målet för deras långa vandring? Klimattoppmötet i Glasgow.
– Det är en pilgrimsvandring för klimatet. Vi vill uppmana politiker, och alla andra människor, att ta klimatläget på allvar, berättar diakonen Annika Spalde.
När vi når henne befinner hon och resten av de svenska vandrarna i Hamburg där har vilodagar innan de ska ansluta till en tysk grupp. i Munster Framme i Glasgow kommer de att sammanstråla med liknande vandringsgrupper.
– Vi ska överlämna våra krav vid en form av ceremoni. På lördag den 30 okt går vi in mot centrum av stan tillsammans med de andra vandringarna, för en manifestation, berättar hon.
Att vandra har blivit allt mer populärt under coronapandemin, men att pilgrimsvandra är något annat. Här handlar det inte främst om att uppleva naturen eller att ha semester, utan det är också något av en själslig upplevelse – ofta tillsammans med andra. Det är just den här upplevelsen, en sorts inre omställning, som Annika Spalde tror är en nödvändig del av arbetet för ett hållbarare klimat.
– En sådan omställning kan vara att känna en tillfredställelse och en förnöjsamhet i sitt liv, inom sig och i saker som är hållbara. Det är en form av andlig aspekt, eller existensiell om man inte är så andlig. Det är att hitta goda fossilfria aktiviteter som ger påfyllning och vila.
Så hur påbörjar man den där inre omställningen? Och kanske ännu viktigare, hur når man dem som tycker att tal om färre flygresor eller minskad konsumtion låter som en resa mot en ganska torftig tillvaro i säck och aska?
Annika Spalde tror mycket på att se nya möjligheter och nya chanser istället för begränsningar. Att istället för att bara prata om klimatet kan man även bredda perspektiven och diskutera hela vår livsstil, vår kultur och sättet vi lever våra liv mer generellt.
– Vi har många problem som vi skulle kunna få med i diskussionen om omställningen och omformning. Skulle vi leva ett enklare liv med mindre resor och mindre lönearbete skulle det också avhjälpa en mängd andra problem som vi har i samhället: stressjukdomar och ensamhet till exempel.
På ett sätt kan man säga att folkbildningen och studieförbunden under en lång tid sysslat med just inre omställningar. Att ge ny kunskap till människor som hoppat av skolan för tidigt, att stärka och lyfta olika minoritetsgruper och att ge redskap till marginaliserade grupper så att de göra sina röster hörda.
– Jag tror att studieförbunden kan hjälpa människor att finna de resurser som de har inom sig och utveckla sig. Ett bra sätt att göra det är i en liten grupp. Är man med i kyrkan är det naturligt att det är ens församling, men är man inte med där går det att hitta andra sammanhang: samtalsgrupper, vandrargrupper, odlingsgrupper.
Att bilda sig hela livet tillsammans med andra blir extra viktigt när det kommer till klimatarbetet menar hon. För i kombinationen av kunskapsinhämtning och att samtala med andra kan det växa fram handlingskraft.
– En av deltagarna som går från Malmö till Glasgow fick motivationen till sitt klimatengagemang via en studiecirkel i sin församling. Det var en rätt bred klimatcirkel, men kunskapen gav motivation och fick henne att känna att hon måste göra något av detta.