Nya statsbidragsmodellen ger hopp om ökad mångfald

THOR RUTGERSSON: Mångfalden brister inom folkbildningens kulturutbud. De egna kontaktnäten och den kulturella bakgrunden bland folkbildningens anställda är ofta en tillgång. Men när den egna kontexten blir avgörande riskerar man att enbart nå deltagare som är lika en själv. Den nya statsbidragsmodellen kan dock bli en nystart och lämna mer utrymme för uppsökande verksamhet.

TEXT: Ulrika Borg FOTO: David Lagerlöf

Thor Rutgersson är i dag presskommunikatör på Folkbildningsrådet. Han har tidigare haft många varierande tjänster och uppdrag inom folkbildning. Som frilansskribent skrev han 2020 Folkbildningsrådets rapport Mångfald och Förnyelse – Utvärdering av folkbildningens kulturverksamheter, tillsammans med Sara Tannå och Katja Timgren.

Det centrala i rapporten är att mångfalden bland deltagarna i folkbildningens kulturverksamheter brister. Under 2017 var andelen utomnordiskt födda 12 procent av deltagarna i de estetiska studiecirklarna och 34 procent inom studieförbundens övriga utbud. Det kan jämföras med andelen utomnordiskt födda i befolkningen som var 18 procent.

Bland folkhögskolorna var andelen utomnordiskt födda deltagare nio procent på de estetiskt inriktade särskilda kurserna, och 15 procent bland övriga inriktningar.

Enligt Thor Rutgersson finns det flera förklaringar till varför det ser ut så. En är det nuvarande statsbidragssystemet som inte räknar uppsökande verksamhet som underlag för statsbidraget.

– Informanterna i rapporten återkommer till att volymjakten på studietimmar dikterar vilken verksamhet som prioriteras. Därför har Folkbildningsrådet tagit fram en ny statsbidragsmodell som kommer att börja gälla nästa år. Den fokuserar mer på prioriteringar och mål. Det kommer finnas något som kallas verksamhetsåtagande som innebär att man sätter egna mål utifrån sin särprägel, till exempel att man vill nå specifika grupper eller finnas på särskilda arenor. Förhoppningsvis frigör det resurser för uppsökande verksamhet.

En annan förklaring är att den inre mångfalden bland folkhögskolornas och studieförbundens anställda inom den estetiska verksamheten är begränsad. Det gäller även kontaktytorna med lokalsamhället, särskilt på landsbygden.

– Det börjar med rekryteringen för att nå en mångfald bland anställda på folkhögskolan. Men man rekryterar ofta sådana som är lika en själv. För att öka kontaktytorna kan man lägga in återkommande studiebesök, gästföreläsare med utomnordisk bakgrund och andra inslag i studieplanen. Det finns fortfarande inte tillräckligt med folkhögskolor i områden där många med utländsk bakgrund bor. Det finns en del filialer, men det finns ett fortsatt behov av att hitta fler fysiska mötesplatser.

– En återkommande fråga är också hur olika förutsättningarna är att driva folkbildning i glesbygd, landsbygd och stad. I glesbygd är det vanligt att en verkssamhetsutvecklare har totalansvar för flera verksamheter på flera orter och har därför svårt med specialistkompetenser. Det finns mindre kännedom om subkulturer och det blir svårt att ha den typen av utbud.

– I större städer finns flera verksamhetsutvecklare som kan vara specialiserade på olika områden. De kan ha en bakgrund i särskilda kultursfärer, till exempel hip hop, och ha status inom det. Den kulturella kännedomen, kunskapen och egna bakgrunden är väldigt värdefull som ingång och resurs för att nå nya målgrupper.


Finns det strategier för att nå grupper med utomnordisk bakgrund?
– Det finns exempel i glesbygd på när olika studieförbund samarbetar för att finansiera nya, uppsökande satsningar. Det finns också diskussioner om att jobba annorlunda, att ha specialister inom olika kulturverksamheter som jobbar regionalt eller över större områden och fler orter. I dag måste verksamhetsutvecklare som ensamma ansvarar för alla typer av verksamheter trolla med knäna. Det innebär att de blir tvungna att använda sina egna kontaktnät. Därför blir den egna kontexten så avgörande.

– Människor som har god kännedom om kulturutbudet vet var de ska leta. Om man annonserar om kurser eller cirklar i lokaltidningen, vilka läser den? Och åter igen personalens nätverk. Hur når man delar av civilsamhället som man själv inte rör sig i? Man använder ofta de kontaktytor som man själv känner till. Och då riskerar man att bara nå deltagare som är lika en själv.

Ni skriver att den västerländska musiktraditionen dominerar musikutbudet. Vad kan man göra för att bryta den?
– Man ser det ganska tydligt i folkhögskolans musikkursutbud. Det är viktigt att ha kontakt med nätverken i lokalsamhällena och framför allt vara där det finns människor med bakgrund i andra länder. Man kan inkorporera kulturlivet i en förort eller runt en filial, och se vad det finns för kultur däromkring.

– Och i studieförbunden, om jag ska skapa en musikcirkel i glesbygden söker jag ledare inom mitt eget nätverk. Jag kanske inte känner någon som är duktig på arabisk musik, och då blir det ingen sådan kurs. Men jag känner Johnny som spelar rock och då kan jag erbjuda den cirkeln på flera orter.