Av Johanna Stål Foto: Marit Lissdaniels
Det är en spännande tid vi lever i. Vissa dagar känns det överväldigande och tungt, med klimathot, rasism, människor på flykt överallt i världen, massutrotning av arter och pandemier. Samtidigt rör det på sig överallt, det myllrar av engagemang och initiativ som försöker lösa problemen. När jag bara tittar på problemen är det lätt att ge upp, men när jag ser allt engagemang som finns så är det svårt att inte vara optimistisk inför framtiden.
Idag har klimatkrisen skapat ett uppsving för engagemanget i civilsamhället av tidigare sällan skådad kraft. Klimatrörelsen har ökat nästan exponentiellt de senaste åren och en stor hjälp är givetvis de sociala medierna. Engagemanget har ändrat form, men är minst lika levande idag som tidigare. Hur folkbildningens roll ser ut i allt detta är en intressant fråga som jag hoppas vi kan hjälpas åt att hitta fram till.
Engagemanget i hållbarhetsfrågor sträcker sig idag från omvända influencers, tidigare bilkramare och uppsatta företagsledare till gräsrotsaktivister. Alla drabbas och alla kan förenas i hotet, som dessutom är skapat av oss själva.
Det finns en gemenskap i detta, som ibland bespottas och kritiseras hårt – för vem är egentligen mest skyldig och vem sitter på de bästa lösningarna? Bör de med många barn ha mer dåligt samvete, eller de som driver ett stort företag? Är det den som bilpendlar till sitt jobb tio mil bort varje dag, eller är det den veganska forskaren i storstaden som flyger någon gång om året som är mest skyldig? Alla berörs, många upprörs och vi ser hur hållbarhetsfrågorna allt mer penetrerar olika samhällslager. På så sätt är de också inkluderande – alla kan vara med och engagera sig utifrån sin utgångspunkt.
Hållbarhet är inte minst en fråga om rättvisa och tillit. Vi är beredda att uppoffra mycket om andra också gör det – se bara vad vi uppoffrat för att bromsa en pandemi under senaste året. ”Alla” har gjort det och därför har det varit ganska lätt. Det har varit någorlunda rättvist.
När det kommer till tillit har folkrörelserna en fundamentalt viktig roll. Vi befinner oss i vad jag skulle kalla för ett gyllene tillfälle för engagemanget. Vi har just nu en fråga i våra händer som är avgörande för allas vår framtid, ja hela mänskligheten och planetens framtid, och rätt hanterad kan den även minska flykt, svält, främlingsfientlighet, artdöd och pandemier. Klimatfrågan skär rakt igenom alla områden som folkrörelserna arbetar med.
För att exemplifiera: Klimatkrisen var med och gjorde det möjligt för talibanerna att ta makten i Afghanistan, då fattiga bönder på grund av klimatförändringarna förlorade sin skörd och tvingades skuldsätta sig till talibanerna (enligt reportern Magda Gad). Sinande naturresurser ökar främlingsfientlighet och göder krig och när klimatkrisen gör fler platser obeboliga världen över ökar trycket på de landytor som är beboliga, vilket dessutom gör att vi riskerar ta oss ännu närmare de vilda djurens ytor och ökar därmed risken för nya pandemier. Klimatet, som vi ser, påverkar allt. Det handlar inte bara om någon grad varmare, ökade skyfall eller om att några fåglar dör ut.
Forskare menar att länder med hög social tillit ofta är ”miljöbättre”. Det vill säga att människor tenderar att anstränga sig mer för att skapa ett bättre samhälle även på miljöområdet om man kan lita på att staten sköter det den utlovat. Därför är exempelvis arbete mot korruption i högsta grad av stor vikt för att kunna göra bra satsningar för klimatomställningen.
Vad ska vi då göra inom folkbildningen för att fånga detta gyllene tillfälle? Jo, vi bör tänka in hållbarhet och klimat i allt vi gör: i kulturen, i mångfaldsarbetet, i omställningsarbetet, vi bör folkbilda oss internt, vi behöver ännu tydligare arbeta med frågor som skapar tillit till samhället och motverkar korruption, ger människor makt över sina liv, stärker demokratiska värderingar och bidra till arenor för att bygga engagemang.
Och det är bråttom. Vi kan inte enbart vänta på tioårsplaner och förändrade verksamhetskulturer utan vi behöver vara mer snabbfotade än så. Hållbarhets- och klimatfrågan behöver bli levande i all folkbildning, i musik och spelkulturen, i idrottsrörelsen, bland djur- och naturorganisationerna, i arbetarrörelsen, kyrkan och på alla andra arenor där civilsamhället finns. Nu är det dags för att bygga det gröna folkhemmet på riktigt. Visst vill du vara med!