Jag har alltid dragits till de svåra frågorna

ZULMIR BECEVIC: Han är en hyllad och prisbelönad författare. Som 24-åring debuterade Zulmir Bečević med ungdomsromanen Resan som började med ett slut, som delvis är baserad på hans egen bakgrund som flykting. 2009 kom romanen Svenhammeds journaler ut och 2014 Avblattefieringsprocessen. Samtidigt gjorde han en akademisk karriär, och forskar i dag bland annat om ungas livsvillkor, utsatthet och marginalisering.

TEXT: Ulrika Borg FOTO: David Lagerlöf

Zulmir Bečević tog en fil mag i statsvetenskap 2006, samma år som hans första roman publicerades. Han fick därefter en doktorandtjänst vid Linköpings universitet och disputerade med avhandlingen Utsatthetens röster 2015. I dag arbetar han som universitetslektor vid institutionen för socialt arbete på Göteborgs universitet.

Varför har du valt att basera din forskning på just dessa ämnen, barn och ungas livsvillkor?
– Jag har alltid dragits till de svåra frågorna. Rättigheter, social rättvisa, ojämlikheter och orättvisor generellt, det är det jag går i gång på. Jag måste kunna relatera till det emotionellt och på ett personligt plan. Fokuset på sociala frågor har följt mig hela livet och det har förmodligen med min bakgrund att göra.

Zulmir Bečević föddes i Bosnien Hercegovina i forna Jugoslavien. Han berättar att det vid den tiden var ett pluralistiskt samhälle med många blandäktenskap mellan personer med olika etniciteter och religioner.

– Jag är uppvuxen i ett pluralistiskt och multietniskt samhälle där idéen om medborgarskap värdesattes högre än etniska och religiösa kategorier, i alla fall i min närmaste omgivning. För många ur min generation är ”identitet” ett mångfasetterat och flytande begrepp. Vem som var vad definierade inte vår tillvaro.

Den ökande politiseringen av etnisk tillhörighet skulle dock bli ett stort problem när inbördeskriget på Balkan bröt ut i början av 90-talet. Över två miljoner människor tvingades fly och Zulmir Bečević var en av dem.

– Min mamma hämtade mig på skolan en dag. I stunden skedde det väldigt plötsligt, det var bara att packa ihop sina saker snabbt och sticka. Vi var på flykt och lämnade åt slumpen och tillfälligheter. Vi fick bege oss dit ödet tog oss.

Ödet tog dem till Kroatien, sedan till Wien i Österrike och därefter till Skopje i Makedonien. I Skopje blev de kvar i ett halvår och Zulmir Bečević berättar att han började gå i skolan där. De trodde att de skulle stanna och att kriget skulle ta slut. Men det gjorde det inte.

– Av en slump hamnade vi på en buss som körde bosniska flyktingar till Nordeuropa. Hälften tog sig till Danmark och hälften till Sverige. Vi hamnade i Ystad och sedan kom vi till en flyktingförläggning i Värnamo.

Efter en tid i Värnamo flyttade de till Falkenberg där de hade släktingar. Det sociala livet upptog merparten av hans tid och han hade kompisar, spelade fotboll och började spela i ett band. Språket var aldrig något problem.

– Jag hade tidigt ett intresse för språk och läste mycket som liten, både serietidningar och böcker. Jag var därför inte rädd för att ta tag i svenskan och jag förstod att det var nyckeln till något som är nytt. Det känns som att jag åkte in i svenskan, jag kämpade inte så mycket.

– Även om jag hade det bra socialt är det relativt om det var ett bra liv under de här åren. Då tänkte jag inte, jag bara slungades med och jag pratade aldrig om det här oerhört omvälvande och traumatiska som hade hänt. Kriget, exilen, den ständiga ovissheten och alla förlusterna. Mina föräldrar pratade inte om det heller. De var för upptagna med att hitta jobb och fixa vårt liv.

Du kommer att delta vid Folkbildarforum i november och bland annat prata om marginalisering och identitetsskapande processer. Har du själv känt dig marginaliserad på grund av din bakgrund?
– Inte i meningen att jag har tyckt synd om mig själv, jag har aldrig kunnat relatera till ett offerskap. Men vissa saker blev påtagliga när jag gick ut gymnasiet. Mina vänner visste vad de skulle göra. Många skulle plugga vidare, någon skulle resa, någon skulle rensa fisk i Norge. En del fick jobb genom sina föräldrar eller släktingar. Jag märkte att mina livsvägar var otydliga och kanske mer begränsade. Under högstadiet och gymnasiet hade jag en tydlig ram med fotboll, vänner och skola. Men efter det försvann allt och plötsligt visste jag inte vad jag skulle göra eller vem jag skulle bli.

– Men min mamma sa att om du inte läser vidare nästa termin kommer jag aldrig att förlåta dig. Det blev en katalysator, för hon betyder väldigt mycket för mig.

Kan du berätta lite om hur din egen identitetsskapande process har sett ut?
– Via omständigheter som krig och tvång bröts jag upp från det som kändes så naturligt, min gata, min skola och alla kompisar. I Makedonien blev jag för första gången ”den andre”. Där började också en livslång kamp som jag tror många krigsbarn känner igen sig i, nämligen tvånget att överprestera för att visa sig duglig i omgivningens ögon. När vi sedan kom till Sverige fortsatte det här.  Att vara flykting betyder att hela tiden tvingas börja om. Tillhör man inte normen är man ständigt misstänkliggjord, ifrågasatt och hetsad att prestera för att bli accepterad.

– I takt med att jag blev äldre och började plugga och läsa teoretisk litteratur, fick jag med orden och begreppen hjälp att förstå min egen position och var jag kommer ifrån. Livsvillkoren tvingade mig till att bli krigsbarn, flykting och förutsättningarna som kom med det. Det är ett existentiellt vakuum som varar hela livet, ett evigt undantagstillstånd. Man får aldrig veta vart spåret hade lett om vi hade varit kvar. Det är en olustig känsla. Men ur ett erfarenhetsperspektiv också en oändlig rikedom. Det är därifrån kraften, idéerna och kreativiteten kommer.

– I min andra roman skrev jag om att vara född i Sverige men ändå inte vara svensk, samtidigt som man är både och. Då trodde jag att jag var klar med den eviga frågan om dem och oss. Men givet samtidens politiska kultur som återigen livnär sig på förenklingar och statiska identitetskategorier hamnar de här frågorna på den politiska debattens huvudscen. Den mytiska ”främlingen” är ännu en gång roten till samhällets alla problem.