GUNNAR DANIELSSON: Minskad finansiering av studieförbunden och ökad statlig styrning av folkhögskolorna är folkbildningens främsta utmaningar, enligt Folkuniversitetets generalsekreterare Gunnar Danielsson. Han ser risker med att studieförbundens roll som snabb och anpassningsbar utbildningsaktör försvagas och att folkhögskolan styrs i riktning mot vuxenutbildningen.
TEXT: Ulrika Borg FOTO: Anette Andersson Fahlkvist
För att få ytterligare ett perspektiv på frågan om samhörighet och sammanhållning inom folkbildningen ställde Tidningen #FOFO samma frågor till Gunnar Danielsson som till Anna Ekström. Gunnar Danielsson är ordförande för Studieförbunden i samverkan och generalsekreterare på Folkuniversitetet. Han är också ordförande för fyra folkhögskolor och har tidigare suttit i Rörelsefolkhögskolornas (RIO:s) styrelse.
Vilka är de främsta utmaningarna som folkbildningen står inför?
– Minskad finansiering är en stor, viktig och allvarlig utmaning som påverkar enskilda människors liv. Men en större utmaning är den hotade friheten. I en tid när styrning, kontroll och uppföljning är ledord för all offentligt finansierad verksamhet måste vi klara av att bevara vår frihet.
Vad tror du den bristande politiska tilliten till folkbildningen beror på?
– Det stämmer att tilliten bland politiker har minskat de senaste åren och det finns goda skäl till det med ett bidragssystem som uppmuntrade till att man maxade volymen. Nu är vi många som sliter för att ändra på det, och igår träffade jag ett 20-tal kommunföreträdare när jag var på Sveriges kommuner och landsting, SKR, och pratade om folkbildningen. Det blev så klart en diskussion om kvalitetsarbetet, men jag ser också att man nickar mycket och att vi är på väg att återvinna tilliten.
Bildningsförbundet Östergötland har valt samhörighet och sammanhållning som årets teman för att främja och stärka folkbildningens sammanhållning. Varför är det viktigt att folkbildningen håller ihop?
– Om vi tittar på den svenska eftergymnasiala utbildningen och vuxenutbildningen, så finns det olika aktörer i form av yrkeshögskola, Komvux med flera. De har gemensamt att dt är statligt centralt styrda. Den kunskap som produceras i denna sfär styrs och regleras uppifrån och vi ser nu att staten flyttar fram sina positioner i detta landskap.
– Folkhögskolan och studieförbunden har det gemensamt att de är fria. Varje folkhögskolerektor beslutar om sin skolas kurser. Samma sak gäller studieförbunden, våra kursplaner behöver inte godkännas av staten så länge vi inte bryter mot några lagar. Den friheten är jättemycket värd, och jag är säker på att den hotas om folkhögskolor och studieförbund delas upp och i värsta fall börjar motarbeta varandra.
– Även om folkhögskolorna omhuldas mer så finns det en risk även där för ökad statlig styrning. Vi har redan i dag politiker som uttalar sig om vilka kurser som hålls på universitetet. Varför skulle de inte göra det om folkhögskolans kurser?
Folkbildningen består av två ben – folkhögskolor och studieförbund. Finns det en risk att de kommer att splittras organisatoriskt och gå separata vägar?
– Till att börja med är vi många, med mycket kunskap, som hela tiden arbetar med att ge regeringen underlag för att inte fatta det här beslutet. Även folkbildningsutredningen tittar på det, och jag tycker att det har framkommit många starka argument mot en sådan utveckling.
– Om sektorn delas upp blir det dessutom ineffektivt och dyrt att bygga upp nya resurser för kontroll och uppföljning. Folkbildningsrådet publicerade nyligen en utredning från KPMG som kommer fram till att det skulle kosta cirka 22 miljoner kronor att bygga upp nya resurser för detta.
– Ännu viktigare är risken att folkhögskolan utvecklas i riktning mot en statligt styrd verksamhet i likhet med vuxenutbildningen. Det vore också olyckligt om studieförbundens roll som en snabb och klok utbildningsaktör försvagas. Studieförbunden har en förmåga att snabbt ställa om och anpassa verksamheten utefter nya behov som uppstår i samhället. Vi såg det i samband med flyktingvågen 2015 och när kriget i Ukraina bröt ut.
Hur kan man konkret göra för att hålla ihop folkbildningen, hur bör det organiseras?
– Nationellt tycker jag att folkbildningsrådet har alla förutsättningar att uppfylla olika behov. Regionalt och lokalt ser jag frivilliga sammanslutningar i form av starka bildningsförbund som jobbar med dialog och samverkan. Där möts studieförbund och folkhögskolor och det uppstår idéer till samverkan. Inom bildningsförbunden kan studieförbunden lära av folkhögskolorna och vice versa.
– När jag själv har jobbat på studieförbund har jag inspirerats väldigt mycket av folkhögskolans kvalitet och metodik och när jag har varit på folkhögskolesidan har jag fått inspiration från studieförbunden i hur man snabbt ställer om verksamheten utifrån behoven i samhället.
Du har redan nämnt en oro för att folkbildningens frihet hotad. Vad kan det få för konsekvenser?
– I det svenska vuxenutbildningslandskapet dominerar den statligt styrda verksamheten i form av behörighet, kursplaner, betyg och så vidare. Men det finns fortfarande kvar två verksamhetsgrenar inom folkbildningen, folkhögskolor och studieförbund, som har en stor frihet att utforma sin verksamhet. Det har varit bra för alla de hundratusentals människor som har gått hos oss och det har varit bra för samhället.
– Det handlar om frihet att välja vilka kurser man ger, innehållet i kurserna, rätt pedagoger till kurserna och att välja material till kurserna. Den här friheten är inte bara bra för att den är mysig, utan för att den också innebär snabbhet. Tänk dig att du ska utforma en kurs i AI på ett universitet, när kan kursen starta? Du är förmodligen inte i gång förrän hösten 2026. Det ska vara baserat på den litteraturlista som är så viktig och som förmodligen godkänns tidigast hösten 2025. Är den fortfarande aktuell 2026? Vi kan köra en AI-kurs som börjar i september. Den kommer inte att vara 100 procents kvalitetskontrollerad men den kommer garanterat att vara i framkant.