Folkbildningens roll i kris och i brytningstider

MATHIAS ERICSON: Medan folkbildningen är ifrågasatt finns en vilsenhet bland dem som jobbar på studieförbunden och folkhögskolorna kring hur man ska hantera kritik och påhopp och vilken plats man vågar ta i den offentliga debatten. För att stärka verksamheterna startar Bildningsförbundet Östergötland en kompetensutveckling i höst.

TEXT: Ulrika Borg FOTO: Marit Lissdaniels

I september startar Bildningsförbundet Östergötland en utbildning för chefer i medlemsorganisationerna. Det är en kvartsfarts distansutbildning som omfattar fem kurstillfällen. En av dem som ska leda utbildningen är Mathias Ericson, lektor i kulturstudier vid Göteborgs universitet. Mathias Ericson har forskat om hur makt och normer påverkar vad som ses som en kris och vad som ska skyddas. Han har arbetat med chefer inom räddningstjänsten, handläggare och chefer inom krisberedskap, länsstyrelser och kommuner.

Varför behövs den här kompetensutvecklingen?  
– Synen på folkbildning har ändrats från att den självklart stärker demokratiutvecklingen i samhället till att i stället misstänkliggöras som hotande och farlig. Som chef behöver man kunna förhålla sig till det och förstå utmaningarna i folkbildningens förändrade status. I det sammanhanget kan den här kompetensutvecklingen vara ett stöd, säger Mathias Ericson.
Hur kan folkbildning uppfattas som hotande och farlig?
– Det farliga handlar om att vissa ser folkbildningen som en grogrund för antagonism, terrorism och kriminella nätverk och att de offentliga medlen går till sådana verksamheter. Det är ett hot i den ”ordning-och-reda-inriktning” som har blivit dominerande i det politiska klimatet de senaste åren. Det är i sin tur kopplat till en idé om att vi befinner oss i kris, vilket kan knytas till säkerhets- och krisberedskapsfrågor.

– Samhället har förändrats de senaste 10 – 20 åren och det har skett en politisk förskjutning från en socialpolitisk inriktning när det gäller fördelning av resurser och inkludering, till säkerhetspolitik. Säkerhetsfrågorna sätts före idéer om välfärd, jämlikhet och demokrati, och folkbildning är ett exempel på sådant som inte längre anses skyddsvärt. Polisiära och militära perspektiv har i stället blivit mer framträdande.

Kompetensutvecklingen som startar i höst kommer att utgå från fyra olika teman som deltagarna ska läsa om inför träffarna. Kan du berätta lite mer om utbildningen?
– Tanken med utbildningen är att den ska bygga på dialog och vara en verkstad. Meningen är att man ska läsa, diskutera och koppla ett antal tematexter till sina egna verksamheter. Texterna ska hjälpa deltagarna att sätta ord på, känna igen och få syn på utmaningar inom sitt uppdrag som chef eller i verksamheten.

Kan du berätta mer om vilka teman ni har valt?
– Första temat är synen på vad demokrati är. Vi tänker gärna att vi vet vad vi menar med demokrati, att det är något vi ska försvara. Men så snart vi börjar prata om det så blir det ganska svårt. Vi vill ha demokrati, men vet vi vad vi menar egentligen? Vi kan också tänka på hur stater och politiska rörelser som vi inte skulle kalla för demokratiska, till exempel Nordkorea, kallar sig själva för demokratiska. Demokrati handlar om folkets styre, men vi har olika idéer kring varför demokrati är värt att kämpa för. Är vi överens om vilka folket är? Så att vi kan vända på det och fråga oss hur det görs skillnad på folk och folk. Det finns olika idéer om vem som är svensk och det är där utmaningen för folkbildningen kommer in, där folkbildning laddas som farlig utifrån ett visst sätt att tänka vilka folket är.

Tema två handlar om kriser och olika känslor av utsatthet i en kris. Vad kommer ni att ta upp då?
– Frågor om för vem det är kris och vems perspektiv som bestämmer att det är kris kommer att diskuteras. Ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv är samhället i dag under hot och i kris. Folkbildningen kan därför laddas med ett krisnarrativ och ett hot eftersom det kan påstås vara en kassakvarn för terrorister. Som chef inom folkbildning behöver man förhålla sig till olika perspektiv på vem som hotar, vad som ska skyddas, det vill säga vad som är skyddsvärt, och vem som ska beskydda. Vi behöver försöka förstå varför folkbildningen blir ifrågasatt. Hur tänker vi kring utsattheten och vad gör det med oss om vi blir paranoida. Om man är passiv och väljer att ducka är det också ett sätt att acceptera krisen.


Det tredje temat handlar om vad vi gör när vi skyddar någon, vad innebär det?
– Att skydda någon är inte bara något positivt, det är också en maktrelation där den som skyddas förväntas vara lojal mot beskyddaren. Inskränkningarna och ifrågasättandet av folkbildningen görs under förespeglingen att man skyddar folkbildningen. Då är också vägen fri att ta till alla medel. Om beskyddarens perspektiv ifrågasätts riskerar man i stället att bli illojal och en del av problemet. Man flyttas från att vara skyddsvärd till att bli ett hot. Det är viktigt att chefer inom folkbildningen försöker förstå och vågar lyfta frågor i stället för att dra sig undan. Ställer vi upp på den här berättelsen? Hur kan vi formulera vår berättelse utan att bli avfärdade som ”nyttiga idioter”?

Demokrati och framtiden är fjärde temat, vad handlar det om?
– Vi har tidigare haft hopp om att samhället ska bli bättre och att vi med gemensamma krafter ska bygga det. Men det har skett en brytning. Nu utmålas en mörk bild med hotande klimatkris och kärnvapenkrig och vi har svårt att ladda framtiden med hopp. Då är det lätt att vi vänder hoppet till dåtiden i stället, till en nostalgisk tillbakablickande orientering. Vi kanske längtar tillbaka till kalla krigets dagar eller till socialdemokratiska idén om folkhemmet. Men en sådan orientering kan stärka till exempel nationalism.

– När vi tänker bildningsförbundets roll i framtiden, har vi då möjligheter att tänka andra sätt än nostalgi och tillbaka till något som var förr? Vi kanske ska bygga något nytt i stället, säger Mathias Ericson.