Folkbildningens organisationer som infrastruktur och ”match makers” i landsbygder

Pelle Åberg är docent och lektor vid institutionen för civilsamhälle och religion vid Marie Cederschiöld högskola. Han är medförfattare till forskningsrapporten Folkbildning i landsbygder som har tagits fram på uppdrag av Folkbildningsrådet. I rapporten undersöks folkbildningens betydelse för människor och lokalsamhällen i olika landsbygder och författarna har tittat på vilka betydelser studieförbund och folkhögskolor har som mötesplatser och lokala offentligheter, som infrastrukturer för lokalt samhällsengagemang, och för lokal kompetensutveckling och det lokala kulturutbudet.

Pelle Åberg förklarar varför de har valt att studera just detta.

– Mycket av forskningen om folkbildning och civilsamhälle har generellt varit centrerad kring urbana kontexter. Vi ville titta närmare på om det funkar på samma sätt på landsbygderna. I lokalsamhällen med cirka 300 – 800 invånare är ofta kommersiella intressen och offentlig service på tillbakagång.  Det kan bidra till att man löser uppgifter på andra sätt, till exempel att en civilsamhällesorganisation driver den lokala macken eller att skolan drivs som ett kooperativ. Folkbildningen kan här fungera som en infrastruktur för civilsamhället. Vi ville se vilka vägar som folkbildningen kan ta på landsbygden.

Enligt rapporten fyller folkbildningen en viktig funktion i lokalsamhällen genom att bidra med sociala mötesplatser som kan utvecklas till lokala offentligheter. En offentlighet förutsätter att människorna som befinner sig där möts kring något gemensamt, till skillnad från sociala mötesplatser.

–   Där kan man kan föra politiska samtal och mötas som en publik snarare än som individer. Det kan ske både i samband med folkhögskolornas konserter, när de bjuder in till kulturafton eller när studieförbunden har motsvarande aktivitet. Folkbildningen fungerar som en slags möjliggörare för att det ska finnas ett lokalt samhällsengagemang och kulturliv, säger Pelle Åberg.

Studieförbunden framträder i studien som en underliggande osynlig resurs som främst bedriver verksamhet genom det lokala civilsamhällets organisationer i stället för att arrangera programcirklar i egen regi. De blir på så sätt inbäddade i lokalsamhället.

– Genom att kanalisera engagemanget blir studieförbunden som noder i det lokala nätverket och en viktig del i infrastrukturen. För att lyckas bli den här noden är det viktigt med geografisk närhet. Lokalt pratar man inte om själva studieförbundet utan snarare om personen som arbetar där. Studieförbunden fungerar som en ”match maker” i och med att de matchar resurser och behov och flyttar kunskaper och kontakter mellan organisationerna. De stimulerar och skapar förutsättningar för engagemang och blir ett sammanhållande kitt i lokalsamhället, säger Pelle Åberg.

Folkhögskolan har inte bara betydelse som utbildningsinstitution utan kan också utgöra en offentlighet för att lokala organisationer ska kunna verka politiskt. Den bidrar med en viktig infrastruktur som möjliggör lokalt samhällsengagemang och demokratiskt deltagande. Den centrala positionen i samhället gör att den fortsatt är viktig, fast i dag snarare som en utpost för ”de andra” än för att tillgodose lokalsamhällets utbildnings- och bildningsbehov.

– Folkhögskolan är en ”plats” på ett annat sätt än studieförbunden. Det finns en tradition och en byggnad knuten till den. I dag har den bäddats ur lokalsamhället och är inte längre den lokala bygdens skolan utan har blivit en plats för de som kommer utifrån. Deltagarna som går på folkhögskolan kommer snarare dit på tillfälliga besök än att det är bygdens söner och döttrar som går där, säger Pelle Åberg.

Under arbetet med studien blev det tydligt för författarna att folkbildningen formas av att finnas på landsbygden. Anställda och deltagare i folkbildningens organisationer som arbetar i landsbygder blir ofta tvungna att göra avvägningar mellan å ena sidan de ideal och riktlinjer som styr studieförbunden, å andra sidan de behov som präglar det lokalsamhälle de verkar i.

– För att folkbildningen ska få en fortsatt stor betydelse på landsbygden behöver den vara flexibel och få lov att formas utifrån landsbygdens villkor och behov. Ofta finns det bara ett studieförbund närvarande och det är inte säkert att det är möjligt att hålla rågången mellan studieförbundens olika ideal och de lokala behoven. Det kan leda till att folkbildningens särart kopplas isär från den lokala verksamhet som är möjlig och relevant i landsbygderna och blir något annat än det som vi i allmänhet förknippar med ”folkbildning”, säger Pelle Åberg.