KRÖNIKA
”Det blir bra”, så tänkte jag när jag släntrade ut i den långa korridoren på Värgårdsskolan i Kisa. Jag hade fyllt i min ansökan till gymnasiet och var nog mest nöjd med att det var gjort, att jag snart skulle sluta nian.
TEXT: Veronica Palm FOTO: David Lagerlöf
Det blev tvåårigt barn- och ungdom. Nog fattade jag att det kunde vara bra med det där tredje året som de teoretiska linjerna hade, men också skönt att slippa. Jag behövde inte högskolekompetens för jag skulle ändå inte plugga vidare. Att läsa två år med mycket praktik och få en riktig yrkesutbildning kändes bra. Ett bra val.
I efterhand kan jag se att det fanns vissa brister i resonemanget, men framför allt att det är det helt orimligt att ställa en skoltrött 15-åring inför ett så livsavgörande beslut.
Efter några år som vikarie i barnomsorgen i Linköping hade min lust att lära väckts igen. Jag var aktiv i flera ungdomsorganisationer och kastade mig med glädje in i folkrörelsens studieverksamhet. En helt annan upplevelse än mina minnen från skolan. Plötsligt spelade mina tankar och kunskaper roll, även om de inte var mätbara gentemot en läroplan.
Jag stormtrivdes, gick till och med på folkhögskola för att läsa in det där tredje året. Dock är jag fortfarande osäker på om jag lyckades få någon högskolebehörighet genom det, men det var inte det viktiga. Jag fick lära mig på ett nytt sätt och det var roligt. Ingen kallade mig korkad eller frågade varför jag inte hade några fullständiga betyg i matte. Kanske var min viktigaste lärdom just att mitt självförtroende växte och att jag började tro att också jag kan lära.
Folkbildningen och folkrörelserna tog mig vidare. Jag vågade ta plats och jag klev in i politiken. Där blev jag kvar – länge.
Under livet har jag mött betydligt fler människor med en bakgrund som min, än som gått en spikrak väg genom teoretiska utbildningar. Vi har alla olika bildningshistoria och livet har lärt oss så mycket mer än vad vi har papper på.
Nu är folkbildningen under attack. Generella besparingar och hårda regelverk slår hårt. Samtidigt som möjligheten att läsa upp dåliga betyg eller komplettera en bristfällig utbildning på Komvux eller folkhögskola är mer begränsad än vad den var när jag behövde det.
Det handlar om pengar, men också människosyn och samhällssyn. Barn mäts i allt lägre åldrar, med betyg redan från sjätte klass och åter igen begränsas unga som väljer yrkesprogram. Samhället är hårt individualiserat på ett nytt sätt där varje framgång betraktas som enbart resultatet av ett eget val. På samma sätt som varje misslyckande blir ett eget ansvar. Du har valt fel, helt enkelt, och ingen annan kan lastas för det än du själv.
Självklart har vi alla ett ansvar för de beslut vi fattar, men att dörrar stängs för att en skoltrött 15-åring väljer den enklaste vägen, det är inte rimligt. Det går inte att klandra henne för det valet resten av livet. Hon måste få en chans till, och en till och en till. Var och en av oss måste få rätten att förverkliga drömmar och välja vårt liv, även om vi inte gjorde de mest strategiskt smarta valen som tonåringar.
Efter nästan tjugo år i politiken, varav tretton i riksdagen, bestämde jag mig för att göra något annat. Jag var inte trött på politik, inte alls. Demokrati är ett oslagbart sätt att bygga en bättre framtid för världen och våra barn. Men jag var rädd att jag höll på att tappa glöden, att jag blev för professionell. Det var dags att bryta upp, både för att uppdraget som riksdagsledamot förtjänar att den som innehar det brinner för just det till ett hundra procent, men också för att hitta tillbaka till vem jag var och till mitt brinnande engagemang.
Men vem var jag då? Och vad kunde jag?
Det är inte lätt för någon att byta bana efter fyrtio år fyllda, och jag hade inga illusioner om att det skulle gå smidigt för mig. Jag sökte mig till folkbildningen. Kanske av pliktkänsla, som ett sätt att ge tillbaka av allt det jag fått och lärt mig. Under den första tiden ägnade jag mig åt att föreläsa om makt, demokrati och jämställdhet med hjälp av boken Systerskap som kom ut 2018.
Efterhand började jag fundera mer på att skriva. Systerskap var en idépolitisk bok, men det roligaste under processen var att skriva de mer prosaliknande delarna. Efter en del kurser och seminarier kring skönlitterärt skrivande – tillämpad folkbildning – vågade jag tillslut ta steget. För ett år sedan gav jag ut spänningsromanen Inte alla män som handlar om hur den fiktiva riksdagsledamoten Emilia Berg från Linköping tar sig an ett fall av mäns våld mot kvinnor. I maj kommer uppföljaren Ett högt pris då Emilia hamnar i en härva av hallikar och sexköp som hon måste reda ut.
Det känns stort och inte så lite konstigt när människor kallar mig författare. Jag kan inte låta bli att tänka på de lärare som tolkade den där skoltrötta 15-åringens trulighet som att hon inte hade läshuvud, att hon inte kunde eller ville läsa och lära.
Jag har folkbildningen och folkrörelserna att tacka för att jag fått ägna mitt liv åt så mycket spännande och viktigt, och för att en som skolkade sig igenom den obligatoriska läsningen av klassisk litteratur i grundskolan idag kan och vågar kalla sig författare.
Veronica Palm,
författare & debattör