NAZEM TAHVILZADEH: Samhället har förändrats. De politiska partierna tycks mer eller mindre eniga om den nyliberala ekonomiska politiken. Samtidigt drar en konservativ högervåg över Sverige och världen. Det här är förändringar som har ställt folkbildningen inför stora utmaningar. Ett sätt att stärka sig inför framtiden är att se till att erbjuda högre värden, än att bara leverera tjänster.
TEXT: Ulrika Borg FOTO: David Lagerlöf
Nazem Tahvilzadeh är forskare i statsvetenskap och offentlig förvaltning på Södertörns högskola. Han forskar bland annat om urban politik, demokrati och medborgardeltagande. Här berättar han om hur samhället har förändrats de senaste åren och på vilket sätt folkbildningen kan hitta sin roll i en tid då den liberala demokratin ifrågasätts.
Många pratar om att Sverige har blivit mer polariserat senaste åren, stämmer det?
– Både ja och nej. Vi ser en politisk rörelse i riktning åt höger, men vi ser ingen polarisering åt vänster. Den politiska debatten på nationell nivå kan uttrycka sig polariserat, men det är inga jättestora konflikter kring om vi ska ha höga eller låga skatter till exempel. Det finns ett samförstånd mellan höger och vänster kring nyliberala principer, ekonomiska frågor och välfärdspolitikens ramverk.
Frågor som flyktingmottagande, integration och kriminalitet har fått en mer betydande roll på den politiska agendan, vad beror det på?
– Det är en högervåg i hela världen och demokratin är på tillbakagång globalt. Rörelser som har burit upp progressiva värderingsfrågor har försvagats. I stället har värdekonservativa, nationalistiska och auktoritära idéer fått fäste och vi ser en ökad spänning kring frågor som har att göra med invandring och det mångkulturella samhället.
Vad är anledningen till högervågen?
– Under 1900-talet var arbetarrörelsen den viktigaste progressiva rörelsen som organiserade miljoner medlemmar över hela världen. Rörelsen drev frågor om demokratiutveckling, politiska rättigheter, sociala rättigheter och jämställdhet. I dag är arbetarrörelsen inte lika tongivande och progressiv längre. I stället har de nyliberala ideologierna med tro på marknaden, meritokrati och ett mer auktoritärt styrt samhälle växt sig starkare. Den traditionella vita manliga arbetarklassen har avradikaliserats och värdekonservativa partier har fått över dem på sin sida.
– Samtidigt har arbetarklassen ändrat karaktär. Tidigare utgjordes den framför allt av arbetare inom tillverkningsindustrin och senare även främst av kvinnor inom vård, omsorg och utbildning. Idag består arbetarklassen till stor del också av arbetare inom service- och tjänsteindustrin. Tillverkningen av varor har mer och mer flyttat till andra länder och människor med bakgrund utanför Europa tar de mest lågkvalificerade yrkena i serviceindustrin i Sverige. Arbetarklassen i Sverige har därför rasifierats i högre grad där de med invandrarbakgrund har de sämsta lönerna, sämsta jobben och är också mer sårbara för arbetslöshet. De har också sämre hälsa och riskerar social utslagning mer än andra.
– I kölvattnet av de stora förändringarna har det skett en omförhandling av alla politikområden, vilket även drabbar folkbildningen. Folkbildningen har varit ett alternativ till den statliga kultur- och utbildningssektorn men kanske börjar ifrågasättas alltmer. Vissa tycker att staten ska ta hand om skolan men inte stödja föreningar som vill lära ut om ideologier, repa i band eller sjunga i kör.
Vilken betydelse har folkbildningen för det demokratiska samtalet?
– Folkbildningen har framför allt bidragit till att människor ses och kan mötas utan att de är klienter till staten eller konsumenter till marknaden. Relationen som klient och konsument är ganska ojämlik men inom folkbildningen ses man för att man vill hitta på något fritt och frivilligt som det heter. Det är en jätteviktig demokratifunktion eftersom sådana arenor inte finns i överflöd.
– Folkbildning drevs fram av vanliga människor som ansåg att gemensam skolning och samvaro var lösningen på dras problem. Men i takt med tiden har folkbildningen blivit en alltmer professionaliserad verksamhet med stora förbund och organisationer. Deltagarna erbjuds tjänster i form av ett studiecirkelpaket, och föreningarna är delfinansierade av staten och kommunerna, ibland i form av öronmärkta medel. Det har bidragit till att folkbildningen alltmer har anpassat sig till de offentliga finansiärerna. Det görs bra verksamheter men frågan är hur mycket folkrörelse som finns kvar inom folkbildningen. 
Hur ska folkbildningen göra sig relevant i ett förändrat samhälle?
– Folkbildning ska vara en demokratikraft och göra som man alltid har gjort, organisera människor och hitta på relevanta saker för att lösa deras problem i samhället. Folkbildningen bör dock vara självorganiserad, och ska se till människors rätt att träffas som jämlikar, oavsett om de har olika syn på invandringen eller klimathotet. Jag ser tendenser till att man bidrar till mötesplatser, människor träffas och gör saker tillsammans. Folkbildningen möjliggör sociala arenor som inte marknaden eller staten kan erbjuda.
Bildningsförbundet Östergötland har valt ”Identitet & Igenkänning” som årets tema. Man vill skapa igenkänning och förtroende för rörelsens identitetsbygge i samhället när folkbildningen är utsatt för kritik. Tror du att det är rätt tänkt?
– Ja, om man kopplar rimliga verksamheter till det. Studieförbundens största verksamhet är kulturgrupper som repar. Musik är viktigt men det är inte alltid politiskt. Om 80 procent av verksamheten består av kultur och staten plötsligt bestämmer att marknaden ska sköta det kommer medelklassen i stället att vända sig till den privata marknaden för att sjunga i kör. Då kan inte folkbildningens enda motargument vara att ”hos oss får du det lite billigare”. Då kan någon annan säga att de pengarna ska hellre gå till sjukvård, ”varför ska offentliga medel gå till att sjunga i kör eller spela bas?”
– Studieförbunden kan få bättre argument för sin verksamhet om de fria kulturgrupperna är kopplade till samhället, en ort eller ett område genom att folkbildningen till exempel bidrar till att upprätthålla det enda kulturcentret på den orten. Det blir billigare plus att människor genom kulturcentret även får tillgång till andra verksamheter som finns där, till exempel ett bibliotek eller ett café. Då blir plötsligt verksamheten viktig för orten och det blir ett allmänintresse. Folkbildningen skapar ett högre värde i stället för att deltagarna bara erbjuds en tjänst.