ANNA EKSTRÖM: 2024 ser ut att bli förändringens år för folkbildningen med kännbara konsekvenser av politiska beslut, bland annat i form av en kraftig neddragning av anslaget till studieförbunden. Folkbildningens framtida organisering är också föremål för utredning och det finns en oro för att sammanhållningen inom folkbildningen kommer att försvagas.
TEXT: Ulrika Borg FOTO: David Lagerlöf
För att få ytterligare ett perspektiv på frågan om samhörighet och sammanhållning inom folkbildningen ställde Tidningen #FOFO samma frågor till Gunnar Danielsson som till Anna Ekström. Anna Ekström har tidigare varit gymnasie- och kunskapslyftsminister samt utbildningsminister i den tidigare socialdemokratiska regeringen. I dag är hon ordförande för RIO, Rörelsefolkhögskolorna intresseorganisation, ABF Stockholm, Biskops Arnö folkhögskola och ledamot i styrelsen för Birkagårdens folkhögskola.
Vilka är de främsta utmaningarna som folkbildningen står inför?
– På kort sikt är jag bekymrad över att vi har mycket mindre pengar som kan gå till viktiga saker som vi kan bidrar med. På längre sikt är problemet att det politiska stödet sviktar och att folkbildningen ifrågasätts. Stödet har varit en självklarhet under hela 1900-talet och början av 2000-talet. Det är naturligtvis rätt att det riktas kritik mot felaktiga utbetalningar och att man därför vill stärka kontrollen, men inte att hela folkbildningen ifrågasätts.
Vad tror du den bristande politiska tilliten till folkbildningen beror på?
– Jag har inget bra svar på vad det. Folkbildningen har ett urgammalt jättestarkt stöd hos samtliga partier i riksdagen förutom SD, och jag är väldigt orolig över att det stödet sviktar. Det är svårt att förstå att det ska bero på felaktiga utbetalningar eftersom flertalet rapporter om felaktigheter har kommit fram genom att studieförbunden själva har anmält det. Jag är orolig över att det finns en ökad misstänksamhet mot hela civilsamhället, en sektor som har varit så viktig för att bygga Sverige som en stark demokrati.
Bildningsförbundet Östergötland har valt samhörighet och sammanhållning som årets teman för att främja och stärka folkbildningens sammanhållning. Varför är det viktigt att folkbildningen håller ihop?
– Det finns många olika skäl till det. Det som förenar folkbildningen är att den är fri och frivillig och folkhögskolor och studieförbund är centrala delar av civilsamhället i Sverige som är viktigt att stödja. Det finns starka samarbeten mellan folkhögskolor och studieförbund och många folkhögskolor har studieförbund som huvudmän. Samtidigt som beröringspunkterna är många finns det också stora skillnader mellan verksamheterna. Folkhögskolan har till exempel en oerhört viktig roll inom kompetensförsörjningen och arbetar med heltidsundervisning, vilket studieförbunden inte gör på samma sätt.
– Det är studieförbund och folkhögskolor vi har om vi vill ha bildning, utbildning och kultur i hela landet, även på landsbygden. Det är studieförbund och folkhögskolor vi har om vi vill ha utbildning riktad till personer med funktionsnedsättningar och om det ska finnas meningsfull verksamhet för ensamma äldre i Sverige. De här institutionerna har byggts upp under 100 år men är lätta att riva ned, och här är neddragningarna det största akuta problemet.
Folkbildningen består av två ben – folkhögskolor och studieförbund. Finns det en risk att de kommer att splittras organisatoriskt och gå separata vägar?
– Jag vill inte ta ut något i förväg, det finns många varianter som kan komma ut ur den pågående utredningen. Det ska till väldigt goda argument för att skilja folkhögskolorna och studieförbunden åt och själv tycker jag det vore väldigt olyckligt,
– Redan i dag är det stora skillnader mellan folkhögskolor och studieförbund vilket är något positivt. Studieförbunden har studiecirkeln som sin grundform till skillnad från folkhögskolans kurser, och de styrs av olika regelverk. Jag är övertygad om att det går att bibehålla ett samarbete och en sammanhållning, men det behöver inte se ut som det alltid har gjort.
Hur kan man konkret göra för att hålla ihop folkbildningen, hur bör det organiseras?
– Jag har inget superrecept för alla olika förhållanden. Men man ska ha respekt för särarten samtidigt som folkhögskolor och studieförbund har väldigt mycket gemensamt. Vi får se till att använda den kraften som finns inom bildningsförbunden runt om i landet. De gör en väldigt viktig insats.
– På nationell nivå är Folkbildningsrådet viktigt. Vi har varit med om att stifta Folkbildningsrådet och vi månar om att ta ansvar för den organisationen. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att Folkbildningsrådet inte är ett mål i sig, utan ett medel för att folkbildningen ska vara fri och frivillig.
Är folkbildningens frihet hotad och vad kan det få för konsekvenser?
– Mycket stora konsekvenser. Folkbildningens aktörer har tagit ett stort ansvar för folkbildningen och gjort det väldigt framgångsrikt. I de nordiska länderna har vi en väldigt hög social tillit i samhället, det kallas det nordiska guldet. Det har bland annat att göra med att vi har studieförbund, folkhögskolor och ett rikt lokalt kulturliv. Det nordiska guldet ska vi vara rädda om. Det har tagit lång tid att bygga upp och om det raseras kommer det att ta lång tid att återbygga.
– Om folkbildningsverksamheten försämras skulle det framför allt gå ut över personer som behöver bildning och utbildning, de som har missat sin gymnasieexamen och de som vill komma in på en utbildning. Det skulle bli ett mycket hårt slag mot verksamheter på landsbygden och mot beredskapen. Ska vi stärka den måste det finnas verksamheter utanför storstäderna och den står framför allt studieförbund och folkhögskolor för.
