Folkbildning är på liv och död!

Haris Agis växte upp i Prijedor i Bosnien i forna Jugoslavien. Föräldrarna skiljde sig tidigt men han minns sin uppväxt som bra. Han gick i skolan, hade många vänner, och fritiden var fylld av meningsfulla aktiviteter. Men när Balkankriget bröt ut var han och hans mamma tvungna att fly, och flykten skulle bli mer riskfylld än de kunde ana.

– Vi blev kontaktade av en av mammas gamla kollegor som skulle hjälpa oss att komma ut från landet om han fick vår lägenhet i gengäld. Vi fick löfte om att komma till en plats där det skulle avgå konvojer för att komma vidare. Men platsen vi kom till var dödens och tortyrens plats, koncentrationslägret i Trnopolje. Det var vanligt att folk lurades i föreställningen om en räddning.

– Efter 57 dagar och nätter lyckades min far få ut oss. Vi fick hålla oss gömda hos min mormor i ett år innan min pappa lyckades få med oss på en konvoj till Skandinavien. Resan skulle gå via riskfyllda etapper när vi skulle korsa Bosnien via Serbien och in till Ungern. Det var ett lotteri vilka som kom fram.

– Jag minns bussen mamma och jag satte oss på denna tidiga morgon för trettio år sedan. Lukten av diesel och damm och pappa i tårar på andra sidan det smutsiga fönstret. Det var sista gången vi sågs, han dog år 2000. Bland mina minnessaker har jag fortfarande kvar Invandrarverkets avslag på min ansökan om en återförening.

Haris Agic var 15 år när de kom till Sverige 1993. De blev placerade i Luleå. Men han var märkt av kriget och som ung tonåring hade han konstanta mardrömmar och våldsamma magsmärtor. Efter en lång rad av medicinska undersökningar blev han diagnostiserad med komplext posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Eftersom läkemedlen han fick inte hjälpte sökte han sig till självmedicinering i form av droger och alkohol. Men tidigt hittade han till kulturen, framför allt musiken. Och folkbildningen. Det överträffade vad vården hade att erbjuda.

– Varje gång jag deltog i sammanhang med musiken blev jag helad. Men vi var fattiga, och som ung invandrarpojke utan pengar hade jag inte råd med någon utrustning. Vi hade inte ens råd att köpa mig en tillräckligt varm vinterjacka som kunde skydda mot Luleås bitande kyla. Att köpa en bra elgitarr, förstärkare eller hyra en replokal fanns inte på kartan.

Han berättar att han snubblade över folkbildningen och en replokal på ABF i Luleå. Där öppnade sig en helt ny värld av möjligheter. Han hittade ett sammanhang, han kunde låna musikutrustning, och plötsligt utgjorde inte familjens ekonomi ett lika stort hinder.

– Jag fick möjligheten att träffa andra unga med liknande intressen och där kunde vi överbrygga våra kulturella olikheter och språkförbistringar. Folkbildningen blev den sammansvetsande kraften. Den gav mig en skjuts på resan att ta mig an det nya livet i det nya landet. Och jag fick snabbare tillgång till språket.

Haris Agic berättar att folkbildningens sammanhang och musiken blev den största hjälpen till att han kom in på det estetiska programmet på Björknäs gymnasium i Boden.

– Gymnasiet var den bästa perioden i mitt liv. Klassen omfamnade mig och jag mötte aldrig en gnutta främlingsfientlighet från mina klasskamrater. Jag visste alltid att kultur var på liv och död och i musikklassen fick jag det ännu en gång bekräftat. Och också i folkbildningen. Vilken kraft den typen av verksamhet har och vilken skillnad den faktiskt kan göra för människors liv och för samhället.

Du har byggt upp en framgångsrik karriär och blivit en samhällsdebattör som få kan mäta sig med, varifrån har du fått din drivkraft?
– Ända sedan jag var ung har jag deltagit i studiecirklar och även varit en aktiv cirkelledare. Jag har skrivit och spelat musik och verkat i för mig inte bara meningsfulla utan också livsavgörande sammanhang. Folkbildningen höll mig borta från gatan. Folkbildningen gav mig styrka att kämpa, plugga och jobba dubbelt så hårt än andra barn för att få duga. Folkbildningen gjorde det möjligt för mig att bli, inte bara låtskrivare och artist, men också fil dr i socialantropologi, forskare, universitetslärare, konsult, projektledare, inspirationsföreläsare och kulturentreprenör.

– Därför blir jag genuint orolig när jag ser hur folkbildningen och kulturen motarbetas i det offentliga samtalet och i maktens korridorer. En utveckling som kan resultera i mycket olyckliga konsekvenser om vi inte lyckas vända den.

Du har levt din barndom i Bosnien och bott i Sverige i drygt trettio år. Hur uppfattar du din identitet nu?
– Flykten räddade mitt liv, men erfarenheten av kriget har lämnat djupa revor i mig. I stället för befrielse väntade en livstid i mellanförskapets bojor – mitt emellan det liv som stulits från mig och det liv som för alltid lurar precis utom räckhåll.

– Att leva i mellanförskap kännetecknar den splittrade tillvaron av livet som ”Den andre” där min identitet ständigt ifrågasätts. I Bosnien är jag ”Den andre” i termer av att jag tillhör gruppen bosnier som lever i diaspora, och jag får aldrig ett erkännande som fullt ut bosnisk. Samtidigt anses jag heller inte som tillräckligt svensk även om jag ser Sverige som mitt självklara hem.
 
– Kanske vill jag inte längre ta mig ur landet Mittemellan. Jag har slutat fly och i stället omfamnat mina demoner och lärt mig att leva med dem. Jag ser det inte som en brist, snarare en styrka. En drivkraft som får den rädda flyktingen i mig att känna sig som en djärv upptäcktsresande. Om min etniska och kulturella identitet präglas av en ambivalens som får mig att ständigt vara på flykt från identitetens snäva ramar så är min identitet som konstnär, artist, akademiker, jämlikhetskämpe och folkbildare extremt massiv och solid.