En Strävan efter sanning.

 Av:Bengt Kristensson Uggla Foto: Satu Karmavalo

Globalisering brukar vi kalla den process som sedan 1970-talet i grunden har omvandlat världen och som har medfört det största hälso- och välståndslyftet i mänsklighetens historia. På senare år har vi dock blivit alltmer uppmärksamma på globaliseringens baksidor, till exempel i form av ökade motsättningar och polarisering, en hotande ekologisk kollaps och inte minst den djupa klimatkris som vi är på väg in i. 

 

En underskattad sida av globaliseringen är den utarmning av kunskapskulturerna som globaliseringen riskerar att leda till. Det kan kanske låta konstigt med tanke på att det är mycket tack vare digitaliseringen som många verksamheter har överlevt pandemins verkningar. Men den oskuldsfulla tiden är definitivt förbi då vi blåögt kunde tala om ”informationsmotorvägar”. Idag erfar vi på ett påtagligt sätt hur nätet lika mycket är ett desinformationssystem – och att vi gemensamt håller på att skapa historiens mest effektiva övervakningssystem genom att frivilligt, och entusiastiskt, lägga ut våra livsarkiv på nätet. 

 

Men, invänder någon: är det inte ett gott tecken att man så ofta talar om kunskap under globaliseringens era? I den bästa av världar skulle detta kunna tolkas som ett tecken på ett ökat intresse för kunskap. Men då måste man påminna sig att förväntanshorisonten för vår tids kunskapsdiskussion primärt är ekonomisk. Från den tidigare betoningen att kunskaper har såväl politiska (demokrati) och sociala (social inkludering) som ekonomiska (välstånd och konkurrenskraft) och kulturella (livskvalitet) dimensioner, har perspektiven krympt dramatiskt så att det idag mest handlar om ekonomi.  

 

Denna endimensionella syn på kunskap riskerar inte bara att underminera en långsiktigt hållbar kunskapsutveckling, den gör oss också synnerligen dåligt rustade att möta de sammansatta globala utmaningar som våra samhällen står inför och som så uppenbart kräver investeringar också i kulturella, sociala och politiska kunskapskapital. Varken de komplikationer vi till exempel upplever kring massvaccineringarna mot Covid-19 eller klimatkrisen handlar om rent tekniska utmaningar…  

 

Men den nya digitala informationsgeografin riskerar att utarma våra kunskapskulturer på än mer grundläggande sätt. Den nya platta informationsvärlden har nämligen resulterat i en kognitiv horisontalisering, som skulle kunna ge möjligheter till demokratisering, men som idag mest har en nivellerande effekt på grund av att vi så länge gravt har underskattat betydelsen av att rusta sig för möta globaliseringens kulturella, politiska och sociala utmaningar.  

 

Redan den enorma mängden av information som väller över oss tenderar att förvirra och göda en kunskapskultur av ”mjuk” relativism och postsanning. Om man i detta sammanhang ska tala om faktaresistens, så måste man påminna sig om att resistens inte uppstår genom brist, utan tvärtom överkonsumtion, av (i detta fall) fakta.  

 

Denna globaliseringens ”platta” informationsvärld utgör en generell utmaning för ett kunskapssamhälle som förutsätter en fungerande kognitiv infrastruktur, men den utmanar på ett alldeles särskilt sätt traditionella kunskapsinstitutioner som universitet, skola och folkbildning. När vi ser de förfärande konsekvenserna av hur lögner och konspirationsteorier sprids och göds av det globala desinformationssystemet är det frestande att som en ryggmärkseffekt förvänta sig att vetenskapen ska presentera den stora tidlösa Sanningen och folkbildningen bli en vetenskaplig sanningsleverantör.  

 

Jag tror att det är en strategi som leder vilse. Vetenskapen äger nämligen inte sanningen som en stor Teori att föra ut – vetenskapen drivs av en strävan efter sanning, som bara kan garanteras av fungerande tolkningspraktiker. Om ”sanningsfetischismen” breder ut sig, så kommer det snarare att bidra till ökad relativism (till följd av kakafonin av röster som hävdar ”sin” sanning). Denna form av tvärsäkerhet riskerar också att kortsluta det jag har valt att kalla för akademins ”tolkningslaboratorier”: de seminarier och andra former av kollegial granskning där olika tolkningar bryts emot varandra inom ramen för en gemensam strävan efter sanning. Eftersom det i slutändan inte finns något annat än dessa tolkningspraktiker som bär upp vetenskapen behöver vi på allt sätt värna om dessa processer i en tid då ekonomistyrningen endast fokuserar på leveranser och resultat.  

 

I mötet med den ”mjuka” relativismen skulle folkbildningen idag kunna påminna vetenskapssamhället om att förnuft aldrig är något man äger ensam, utan något man delar med andra och som måste förädlas i kommunikationsgemenskaper, där man tar och ger i ett utbyte som kräver lika mycket skarp kritik som uppmärksamt lyssnande. Det är viktigt att man förbereder sig väl inför såväl ett seminarium som en studiecirkel – men inte för att hålla en monolog. Bortom såväl relativismens uppgivenhet som tvärsäkerhetens absoluta kunskap handlar det i stället om att vara kapabel att både ge och ta inom ramen för en gemensam strävan efter sanning.