Av: Bernt Gustavsson Foto: Zeitgeist Films
Den berömda spelfilmen om Hannah Arendts liv som kom 2012 ger oss bilden av en modig och stridbar kvinna som tänkte själv och menade att andra borde göra det. I slutet av filmen gör hon upp med det som mest upprört samtiden, påståendet att nazismens ledare är banala i sin ondska, ett uttryck som fastnat och blivit ett hinder för en vidare förståelse av hennes politiska tänkande. Nu ges det ut flera böcker om och av en av 1900-talets mest betydande tänkare – vad hon menade med ”den banala ondskan”, hur hennes tänkande kan användas för politiska, etiska och estetiska frågor, och för att analysera vårt politiska tillstånd. Jag ska här först söka ange några av hennes mest centrala tankar i några punkter, för att sedan kort presentera några av de böcker som under senare år kommit ut i Sverige.
Den första tanken är att politisk handling i vid mening innebär en pånyttfödelse av oss som människor. Vad menar hon? Varje människa har möjligheten att tillföra något nytt till världen, att genom handling åstadkomma en förändring. Tanken bär en rad konsekvenser som riktas mot något annat i hennes samtid. När Arendt tar fasta på födelsen, nataliteten som det mest utmärkande för oss som människor, är det formulerat mot motsatsen – döden. Hennes lärare i filosofi, Martin Heidegger, beskrev våra liv som ”ett vara mot döden”. Genom den kärlekstanke Arendt hämtar från kyrkofadern Augustinus finner hon födelsen av något nytt, nataliteten, som det centrala för oss människor. Kärleken till världen, att åstadkomma det goda, får oss att söka förändra det som är fel och det är vad politik ska handla om.
Den andra tanken är också den riktad mot lärofadern Heidegger, han som Arendt själv säger lärde den unga studenten att tänka. Men denne filosof blev nazist, en outgrundlig fråga är hur en av 1900-talets mest betydande tänkare kunde förändras så. För Heidegger var ”das volk” det rena tyska folket det högsta. Judarna var detta folk främmande, antisemitismen var bärande för hur han tänkte har det alltmer visat sig. Arendts svarar, först genom att skriva en bok om det totalitära samhälle som kommer ur en sådan föreställning och att människor är individer som tänker och bildar sig egna uppfattningar och individer är alltid unika. Människor har därtill inte färdiga åsikter, de bildar sig åsikter genom att möta andras perspektiv på tillvaron. Det grundläggande felet är att människor inte tänker. Det är en innebörd av ”den banala ondskan”, förkroppsligat av nazisten Adolf Eichmann. Han tänkte inte. Det hade han gemensamt med många andra människor som endast lyder order, eller gör saker utan att tänka. Därför skrev Arendt en bok som handlar om nazismens utveckling mot Förintelsen, en bok som bär titeln ”Den banala ondskan”, ibland med tillägget ”Eichmann i Jerusalem”. Arendt närvarade och rapporterade om den rättegång i Jerusalem där Eichmann förklarade att han bara lydde order och följde sin plikt. Därefter skrev hon en bok om vad det innebär att tänka, att föra en dialog med sig själv. Den tredje delen av den boken var tänkt för en av hennes mest bärande tankar, omdömeskraften, hur människor genom att ta varandras perspektiv kan utveckla ett gemensamt omdöme och därigenom vidga sitt medvetande.
Den tredje frågan är varför det politiska livet är så genomsyrat av lögn och osanning. Om nu Arendt menar att politisk handling är det allra mest centrala för en människa, hur kan det då vara så att lögnen så starkt dominerar det politiska livet. Frågan har nu särskilt aktualiserats i det tillstånd som benämns ”postsanning”, ”fake news” och ”faktaresistens”. Hennes analys av detta ser ut ungefär så här: det finns faktasanningar och rationella sanningar sedan långt tillbaka. De rationella sanningarna blev tidigt en fråga för en elit i samhället, något som Platon menade krävde livslång skolning att komma fram till, medan faktasanningarna blev ”för torget” alltså för medborgarna och politiken. Faktasanningar blir lätt till åsikter som enskilda människor bildar sig. Det sker en glidning från fakta till åsikt. Åsikter relativiserar sanningar, ”ja jag tycker si och du tycker så”, så vad är sant.
Den fjärde tanken är det politiska omdömet som det centrala för politikens utformning. Arendt är pluralist i vid mening, det är mångfald som präglar ett gott samhälle. Pluralismen grundas på att enskilda människor bildar sig egna uppfattningar genom att både tänka själva och ta del av andras perspektiv. Vi kan gå ”på besök hos andra” för att vidga vårt eget medvetande. Det kan göras genom att gå bakåt i tiden och jämföra sig, eller att gå ut i rummet för att ta del av det som kan bli gemensamt, det som hjälper oss att bilda ett gemensamt omdöme för hur gemensamma frågor ska kunna behandlas. Ett gemensamt omdöme kräver en offentlighet, ett offentligt utrymme där detta utbyte av olika perspektiv kan ske. Här står det gemensamma intresset i förgrunden, de egna eller egoistiska intressena får stå tillbaka. Genom att ”gå på besök” hos andra vidgar vi våra egna perspektiv, vårt medvetande. Det är därför vi har det som kallas en offentlighet, ett offentligt ”torg” där olika meningar kan få mötas och uppfattningar växa fram.
Nyutkommen litteratur – en orientering
Richard Bernstein har skrivit en bok om vad Arendts politiska tänkande kan betyda idag, i den framväxande populismens kölvatten, Varför läsa Hannah Arendt idag? Här får vi en samlad bild av alla de problem hon behandlat i sina böcker, alltifrån statslöshet och rättigheter, sanning i politiken, till pluralism, falska nyheter och praktiskt omdöme.
Anders Burman har givit ut en volym Att läsa Hannah Arendt där ett tiotal filosofer ger sin bild av hennes tänkande och en med titeln ”Rätten till rättigheter” som är ett antal texter av Arendt själv med kommentarer. Tillsammans med Ulrika Björk har han även givit ut en antologi om det politiska med titeln ”Konsten att handla, konsten att tänka”.
Kenneth Hermele har i en bok med titeln Den banala ondskan har ni åter missförstått: Hannah Arendts prövningar, ingående prövat vad det banala kan stå för, de invändningar som finns om innebörden av det banala med ondskan. Första delen av boken är skrivet som ett drama och den andra är en analys av uttrycket ”banal ondska”.
Cecilia Sjöholm har i boken Doing aestetics with Arendt – How to see things manat fram vilken slags estetik som går att utläsa ur hennes skrifter. Sjöholm tar fasta på pluralismen, tillvarons mångfaldighet och vår förmåga att se saker ur olika perspektiv. Hon läser fram estetiken såsom Arendt fångat den från Kants bok om omdömeskraften och gjort den till en del av sin politiska filosofi, hur utformandet av ett gemensamt omdöme sker i samhället.
Ann Heberlein har skrivit en bok, Arendt – om kärlek och ondska, som närmast är ett slags biografi, en genomgång av centrala skeden och händelser i Arendts liv. Här finns en del tankar om ondska och godhet, om kärlek och relationer. Den välkända historien om Arendts kärleksrelation med sin lärare Heidegger får stort utrymme, medan framställningen av hennes politiska tänkande kommer i skymundan.