Av: Christel Valsinger Foto: Mark olson & Shutterstock
Fakta räcker inte. Komplexa frågor kräver mer än specialistkunskap, de kräver bildning. Det menar Sverker Sörlin, som fördjupar sig i bildningsbegreppet i sin bok “Till bildningens försvar – den svåra konsten att veta tillsammans”.
Den 3 mars håller idéhistorikern Sverker Sörlin en lunchföreläsning i Hemslöjdens konferenslokal i Linköping. I publiken finns åhörare från folkbildningen i Östergötland och andra som är nyfikna på hans bok “Till bildningens försvar – den svåra konsten att veta tillsammans”.
Sex dagar senare insjuknar han i något som visar sig vara Covid-19, sjukdomen som sätter hela världen på prov denna vår 2020. Var han blivit smittad vet han inte säkert. Han har varit på flera sammankomster under tiden närmast insjuknandet och gjort flera resor med tåg.
När vi talas vid ungefär tre veckor senare har han tillfrisknat och, till skillnad från några han känner, klarat sig utan sjukhusvård. Men han känner sig inte helt hundra och under nätter då han “räknat regelbundenheten i sina andetag” har han hunnit fundera över vad som just nu sker med oss. I en artikel i DN kultur den 4 april skriver han: “Vi genomför en intensiv, gemensam insats för att finna en väg – där en väg aldrig förut funnits. “
Det talas om att vi ska lyssna på experterna, men just nu vävs skilda typer av expertis ihop. Medicin, epidemiologi, ekonomi. Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen, MSB, marknaden – ingen enskild expert sitter inne med svaren.
– Men där kommer medborgaren in, alla vi som försöker bilda oss en uppfattning om vad som är rätt att göra. Inte bara lär vi oss en massa elementära ting om en sjukdom, utan också om hur världen hänger ihop, säger Sverker Sörlin när jag ber honom kommentera krisen vi befinner oss i utifrån ett perspektiv som rör kunskap och bildning.
– Det finns en önskan och vilja att sätta sig in i det här, att vara en aktiv medborgare i krisen. Kanske är det möjligt att var så engagerad just eftersom det inte är entydigt vad expertisen består i.
Det gemensamma lärandet, omdömet vi utvecklar som samhälle, är centralt i Sverker Sörlins bok “Till bildningens försvar – den svåra konsten att veta tillsammans”, som kom ut 2019. Uppdraget från förlaget, att skriva en bok om bildning, värjde han sig för till en början. Begreppet kändes gammaldags. Han ville hellre skriva om kunskap.
Under arbetet med boken har han dock kommit fram till att båda begreppen är absolut nödvändiga. Men medan bildningsbegreppet har en outnyttjad potential, har kunskapsbegreppet expanderat enormt. Samtidigt har kunskapsbegreppet mer och mer börjat handla om prestation. Kunskap ska främja karriärer och öka resultat.
– Går man ut på universitet, gator och torg och frågar människor vad bildning är kommer få att ha något att säga. Men att förstå den utvidgade rollen som bildning har är viktigt. Det är en samhällsuppgift.
Med bildning kommer ett praktiskt engagemang i de frågor som den bildade äger kunskap om, menar Sverker Sörlin. “Man kan säga att bildning är kunskap med ett uppdrag att också vara människa och medmänniska. Och därmed vara med och forma och bära samhället”, skriver han i sin bok.
Men medan bildningsbegreppet hamnat i skymundan har fakta seglat upp som det vinnande verktyget som ska styra upp urspårade debatter och rädda demokratin. På publiceringsplattformar och nyhetsplatser märks tydligt ut vad som är åsikter och vad som är fakta, så missförstånd inte ska uppstå. Fakta lanseras som motpolen till fake news.
Men Sverker Sörlin är inte så intresserad av fakta.
– Vi behöver fakta, utan fakta kan man inget säga, men vi behöver också något mer. En meningsfull diskussion om kunskap kan inte stanna vid fakta. Och bildning är inte bara fakta som är staplade på varann.
– Det intressanta med kunskap är ju också att röra sig där det inte är givet. Om kunskap bara var ett stort kartotek som gick att smälla i sig så vore det jättetråkigt.
Om fakta räckte så skulle det t ex inte heller finnas några klimatskeptiker. Alla har tillgång till samma fakta, ändå kommer vi till olika slutsatser.
Ett begrepp som ofta åberopas som förklaring till det vi brukar kallar faktaresistens är “confirmation bias” – tendensen att omedvetet välja att ta till sig den information som bekräftar de uppfattningar man redan har.
Sverker Sörlin för i sin bok ett resonemang om att “confirmation bias” kan finnas även på samhällsnivå.
– Det finns rätt mycket forskningsunderlag som pekar på att vi som kollektiv kan gå vilse.
Han nämner “groupthink”, ett begrepp myntat av den amerikanske socialpsykologen Irving Janis, som syftar på hur medlemmar i en grupp kan avstå från att komma med kritik mot varandra i en diskussion för att bibehålla konsensus. Barbara Tuchmans “Dårskapens vägar – från Troja till Vietnam” (1985) ger flera exempel på hur grupper kan ta irrationella beslut som ger fatala konsekvenser.
– Det tar inte så många år för ett samhälle att böja av mot, säg tyranni. Det är inte för att folk i laboratorier har tappat sin kunskap, men i vissa viktiga frågor kan även den vetenskapliga eliten böja sig.
Man kan t ex börja ändra i historieskrivningen. Religion och kultur är också områden som man kan vilja göra inskränkningar i.
– Därför är det viktigt att ha en förståelse på samhällsnivå om hur vi förhåller oss till varann, hur vi gör rätt med varann och att vi inte får hata varann. Det är mycket viktigare än att säga “det där faktumet var fel”. Om man har moralisk och samhällspolitisk förankring och har tänkt över vad ord som ansvar och omdöme är, då kan man kan höja samhällens förmåga att inte ta till sig av osanningar.
Så hur höjer man bildningsnivån i ett samhälle? Man behöver göra flera saker parallellt, men viktigast är att titta på skolan, menar Sverker Sörlin. Utbildningarna måste på samma gång göra elever och studenter till klokare samhällsmedborgare och experter. Svenskt gymnasium och universitet är alltför fokuserat på expertdelen. Fria studier uppmuntras inte, studenterna ska läsa målinriktat med sikte på examina. Från början infördes systemet för att samhället var i stort behov av arbetskraft på kort sikt. På längre sikt handlar det också om att fria studier är dyrt.
Men på amerikanska toppuniversitet kan du inte ta en ingenjörsexamen utan att ha läst åtminstone några ämnen inom humaniora. Harvard krävde länge att studenterna tog kurser från minst fem olika fakulteter. Även i Norge förutsätts de flesta studenter läsa breddande kurser. Flera studier har också visat att studenter som läser humaniora i kombination med teknik,ekonomi, medicin, juridik eller andra program lyckas bättre både i samhället och privat.
– Utbildningar kan säkra för mer än det man ska bli expert på. Genom att öka bildningsinnehållet skapar man en resiliens som minskar risker i samhället.
Bildningens roll i svensk skola är extremt oartikulerad, anser Sverker Sörlin.
– Det behövs en större och bredare diskussion om detta. Vi behöver bygga in ett bildningsbegrepp i skolan som är modernt, aktuellt, begripligt och meningsfullt.
Men också folkbildningen har en roll. Studieförbunden skulle kunna få ett större uppdrag och bli behörighetsgivande.
– De kunde få en mer utbildade funktion, för grupper som inte lika lätt kommer fram på kunskapens vägar. Nu är det folkhögskolorna som har tagit den rollen. Studieförbunden har drivit mer och mer bildning för de som redan kan ganska mycket och är ganska gamla. De unga går på folkhögskola där de kan få examina. Men det är en onödig fördelning.
Folkbildningen kan knytas närmare samhällsutvecklingen också. Ta sig an frågor som gäller miljö och klimat, vad som är beredskap i vårt århundrade. Vi måste lära oss mer om pandemier och hur vi ska se på självförsörjning.
– Det går att göra insatser i alla dessa delar, särskilt om man måste göra nåt på t ex kommunal nivå. Folkbildningens aktörer är väl avpassade för att göra detta. Men man behöver bredda repertoaren och bredda uppdraget.